Category Archives: Tankar

Tankar om vägen till tryck

Standard
Tankar om vägen till tryck

 

Nu är mitt manus på väg att bli en bok. Vilken känsla och Vilken känsla! Det hela är så dubbelt, det är en varm känsla i kroppen samtidigt som det pockar och drar i mig av ”det här är inte bra” och ”vad är det för skit jag har skrivit”?
”Nu lägger jag ner det här” säger plågsamma röster inom mig. Samtidigt som jag vet att det inte är sant, det finns bara inget sätt att göra det på än att SKRIVA det.
Alla berättelser som finns där utanför och i en. De många beskrivningarna som bara väntar på att få bli levande. Det kalla som vill bli varmare, eller tvärtom.
Det är bara så det är, livet och jag. Så ”sorry” ni som tänker att ”det får väl vara bra någon gång”. Det finns inget annat sätt för mig att få ur mig allt jag har, och jag har mycket kvar att ge. Liksom vi alla har så mycket att dela med oss av. Så skriv snälla ni, skriv av er av era plågor eller lyckor. Gör det, säger jag er fast jag vet att vägen är en besynnerlig stig.

Vägen dit var lång och snårig, vägen till att manuset var på väg att bli just en bok. Den har gått genom valsar och hamnat på många datorskärmar. Till slut låg den i händerna på en ivrig och duktig ”bättrapåare”. Med hennes hjälp svettades vi tårar och skavde våra fingrar mellan tangenterna. Till slut hamnade vi i en pöl och vi kunde simma i lugnare tempo.
Men innan denna märkliga händelse svävade små, ljusa, moln över mitt manus som tog sig formen av flera universala hjärnor och hjärtan. Små mirakel fyllda av entusiasm och känsla, av kunskap och medmänskliga hjärtan.
Innan allt detta stora ”bygge” fanns det oroväckande många nedslående svar. Nejen haglade in. Men gav jag upp? Nej, jag gjorde inte det!
Och här står jag nu, jag sitter faktiskt just nu och skriver, väntar på hur trycket ska bli.
Ska det bli bra? Är färgerna rätt? Sitter allt på rätt plats? Och slutligen, är detta bra?

Det är i en lugnare andning som jag går in i nästa fas, den med att likt en myrslok få folk att fastna för just min bok. Jag måste spinna på ett enormt nät nu, jag vet, det är så det är i nätbranschen. Nej, jag menar bokbranschen.
Vi får väl se. Men vad jag vet är att denna gång är det större för mig. På något sätt större. Fråga mig inte varför, kan det vara för att sidantalet är fler?
Nej och ja, nej för att det handlar om innehållet som är mycket bredare än vad jag har haft i mina romaner. Och ja, fler sidor blir fler saker att stuva omkring. Det säger ju sig själv, om ni trodde det var tomma sidor som jag hade att bjuda på så trodde ni fel
Nej, innehåll kan jag garantera er att det är, men vad ni sedan tycker om det, kan bara ni avgöra.

Tack för att jag fick slänga ur mig lite av lyckan och läskigheterna, av gnistor och förvirrelse.

Kram Stina

IMG_0075

Annonser

Tiden går på lina

Standard
Tiden går på lina

blandat röda stan 233

Idag är det en trött dag, med en stor mysfaktor gömd inuti (lite väl GÖMD enligt mig). Jag pendlar mellan glädje och tårar, men var lugn, insikten kommer snart.
Flyttkartongerna står uppradade utanför sovrummet, bara några än så länge. Snart blir de fler och fler. Då beger de sig av och allt blir tomt.
Jag kommer att sakna strumporna som ligger slängda på golvet. Jag kommer att sakna alla odiskade glas i hennes rum, jag kommer att sakna den fräna doften från hårspray. Jag kommer att vilja se henne i trappan, springandes och stressad till ett möte.
Plötsligt när den lilla manicken i mig sätter igång så stannar motorn tvärt. Nu kan jag inte driva på, det är motorstopp, allt är för ett ögonblick borta.
Jag som ser nya saker och älskar det (för det mesta), kan bara inte se det nya riktigt klart. Men när jag sansat mig så ler jag lyckligt. Det är en jojotid, som i bakgrunden har nyanser av regnbågens färger. Det hela toppas med figurer av Emma och Alfred.
Hon är närvarande när jag håller det i min hand (eller på näthinnan rättare sagt), så tydlig är hon och så tydlig är Axel. När han kommer in i bilden så ryser jag, samtidigt som jag tycker väldigt synd om honom.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

0000

Figurerna ersätts plötsligt av en man i rock och en ensamstående mamma. Tänk så det är.
Livet kan pendla från en rock till Emma och sedan flytt, för att flyta in i en saknad. Det kan gå från kaffe till solsken för att sedan känna hunger och ett skratt kommer upp från strupen i ensamheten. För visst skriver man ensam, jag förstår inte hur det skulle gå till att skriva ihop med någon annan.
Jag vet, folk gör det, och det blir väldigt bra, men jag skulle inte funka så. Ja, jag menar att diskutera rader hit och handling dit. Det skulle ta kraften från det skrivande. Det som lägger upp sig som ett radband i mitt huvud måste bara få ta form. Om man sedan får stryka och formulera om, det gör inget i min berättelse som bara måste ut.
Jag känner mig som en gläfsande hund som far hit och dit med huvudet i glädje. Ibland snubblar jag fram allting så jag inte hinner med själv, stannar jag upp då? Nej, inte så värst mycket när jag skulle behöva. Men sedan gör jag det och finner då de arabiska meningarna som jag skrattar gott åt.

Skrattet som fastnar på vägen upp av att prata hemförsäkring. Hemförsäkring, skriker jag, vem behöver det? Ja, visstja, hon som ska flytta hemifrån, vårt barn, min dotter. Kommer du att vara mer min dotter nu? Mindre? Lika mycket?
Vem är du vuxna kvinna som står på tröskeln? Är det du som levde här i rummet på övervåningen?
Spännande!
Jobbigt!
Skoj!
Läskigt!

Men vad är en slott på balen, jag menar, en bal på slottet? Om man inte har de rätta skorna? Om man inte kan dansa? Om man bara vill sitta och…
Ni har rätt! En bal är en bal. Det behövs inga rätta skor, inget danstvång, och dansar du så är allt tillåtet.

bild-SFF tidning

Fick tidningen ”författaren” från Sveriges Författarförbund i brevlådan, och vilken fantastisk framsida. Bläddrade i den, och spännande reportage som bara väntar på att bli lästa.
Det här med att vara medlem i SFF, är så mycket mer än att bara vara medlem. Jag har upptäckt en stor trygghetskänsla i deras aktiviteter. De månar om de små, de som behöver hjälp, sådana som jag.

Ha det bra alla!
Stina