Category Archives: Vår

Lycka och tanke, kaffe och skum

Standard
Lycka och tanke, kaffe och skum

bild-gullviva

En dag i trädgården

Jag bara tittar slött, det är vackert och, oj, vad gräset är högt. Humlen har börjat klättra men, oj, den har inget att klättra på.
Solen skyms av små moln och oj, vilka underliga moln. De ser spöklika ut, alldeles svävande och märkliga, precis som ett tjockt skimmer av skum.
Bredvid är det moln jag känner igen, förvandlingsmoln. Lite disiga och trådiga, kan sträcka sig långt bort, som om de säger ”snart blir det förändring i vädret”, så ”SE UPP”. Och visst tittar man på det märkliga nätet som med sin luftiga uppsyn fångar en i ett stilla andetag.

Jag älskar moln, har alltid gjort det, men det är som om jag har glömt bort det ett bra tag. Varför då? Har jag bara kollar nedåt?
Vad finns på marken? Jo, visst finns det spännande och rofyllda saker där. Men moln är ändå moln. Tydligen har jag förbisett det allra viktigaste, molnen.
Men just i detta nu tittar jag på dem, ser det vita, gula och lila, när jag sänker blicken. Färgerna är som starkast där, det kanske är därför det är skönt att vila ögonen på himlen? Eller är det solen som lockar?

Jag vet inte, vem bryr sig i dag? Det finns bara kaffet och jag, just nu, ja, och så värmen, och…
En doft av sopor! Blomdoft och, sopor! Okej, varför, tänker jag, och svisch springer två katter igenom trädgården. Är elden lös, frågar jag mig, och i samma stund ligger katten Majsan på trappan och tittar misstänksamt åt ena och det andra hållet.
Getingen surrar förbi och påminner om hur värmen verkligen har kommit. Päronträdet blommar, körsbärsträdet blommar, och gräset blommar. Nej, inte blommar, för guds skull, inte det. Det bara växer högt, bara svajar lätt i den vinden som sveper förbi.

Murgrönan klättrar ivrigt på utmed päronträdets stam. Den vill upp, upp och nå toppen. Så snälla, gör det då! Förlåt, jag ska be dig snällt, nästa gång ska jag det…
Ingen nästa gång snälla, klättra upp för att stanna. Du var så vacker att se på, en sådan behaglig känsla att se ditt trolska väsen när du slingrade dig om päronträdets stam, du var som en hand i en handske. Och ut sträckte sig päronen som dinglande fingrar.

Det var 2009, nu tycker jag det är dags igen. Tiden går framåt, den bara måste gå framåt.
Nu förändrades vädret, nu kommer det som molnen spådde. Lite kyla, mycket värme. Men vem kan sia om morgondagen?
Vem vet vad som dyker upp bakom häcken, eller vid de blå blommorna?

Kram Stina

bild-päron

Annonser