Category Archives: Vi fyller år

VI FYLLDE 26 ÅR, I FREDAGS…!

Standard
VI FYLLDE 26 ÅR, I FREDAGS…!

(glömde det)

foto Anders Kratz

 

jag å hogga

Idag har vi varit tillsammans i 26 år, HURRA och ojdå:)
Vad hände? Mellan noll (0,1) och 25?
En hel del om ni frågar mig, hjärnblödning, barnafödsel, flyttar (en hel del), konserter, teater, fester, ilska och skratt. Gråt och glädje.
Men av värde är också den kärlek som har varit och är, som ibland har lyst med sin frånvaro. Men det gäller ju att blåsa liv i den, ruska om den, och då har det funnits ”guldmänniskor” och ”guldsaker”. Det är nog så att det mesta är ”guldsaker/människor”, det som får en att gnista till lite mer.
Men det är också otroligt viktigt att bara vara med den människan som man vill vara med (och det är ju hogga ju). Att se varandra i ögonen. Att mötas och att ”visa upp sig för varandra”.
Ja herregud…

Det tror jag vi har gjort!

Vi har inte bara bott ihop och har ett barn ihop (som är tjugoett snart), vi har ju spelat musik ihop, vi har delat arbetslokal, han har formgivit alla mina böcker, jag har tagit del i hans små och stora projekt (ett råd här och där som förlänger livet eller hamnar i soporna).
Han har skjutsat mig när jag gjort reportage, om Ulf Lundkvist och om Håkan Thornell (då vi lärde känna honom). Han har frågat om sina jobb och jag om mina. Vi har lyssnat och stånkat och blött och höjt rösten, och sänkt rösten.

Och så har vi ”INTELYSSNAT”.

Pussat och inte önskat att vi var 26 år (då skulle vi aldrig kunnat känna att det var så här många år, men ändå så himla några år). Jag måste säga det igen, att vi har varit tillsammans i 26 år och det är så mycket att säga om innehållet. Men jag säger inte mer, bara att jag har ett innehåll i mitt liv och har haft ett innehåll i mitt liv, och jag älskar innehåll (hoppas hogga kan säga detsamma).

 

Jag undrar över ”paketet” 25 år, vad är det? Egentligen!

Det är tid, tid som talar, tid som spelar oss ett spratt, tid som jag är SÅ glad att få ha tillbringat med hogga (mest glad). Han har huvudrollen i mitt liv, och ni andra spelar en annan roll, fast en STOR roll!

26 år, DET ÄR JU MYCKET JU!

Man går i fotspår, man går i fotänden, man går på moln, och man går i gyttja. Och man märker inte att siffrorna ändras.
Men nu!
Hörröni, jag flämtar!

Om man tänker på vår dotters längd, 1.70, och lägger till 80 centimeter, så blir det 25 år fast i centimeter. Och det når ju inte upp till taket ens, det är bara en bit av ett rum, ett hus. Eller tänk vad litet om man försöker nå upp till himlen. Sedan har vi hela universumet, vad litet är det inte då?
Men trots det lilla så är det stort i mitt hjärta, mage och axlar!

 

”Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Öron ögon kinden klappen få
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå”

Där sätter jag punkt och…nej jag sa ju punkt och då menar jag PUNKT.

 

 

Då:

Jag log mot henne, och jag log mot de andra på bilderna. Nöjd och i tankar såg jag inte mannen som stod en bit bort. Full av solsken som jag var, och hetta från den Zimbabwiska kulturen upptäckte jag inte först ögonen som såg på mig.
Sen kände jag det. Kände att det sakta kittlade i nacken.
Ögonen, leendet. Där var det. Han virvlade runt mig, för att sakta ta sig in, och så började han prata. Vilken vacker stämma han har, tänkte jag. Vad fint han formulerar sig, tänkte jag. Genast möttes vi, genast flödade det som om vi känt varandra hur länge som helst.
Snön gnistrade som om den blev påverkad av energin som uppstod. Det var det det var, energi. Gnistrade, och som slog lätta slag, det andades vilja och kärlek.

Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen. Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.

Tittade på honom och kände hur jag skulle falla ner i en snödriva och bara dö. Eller såg mig själv ståendes när tåg efter tåg hade åkt förbi.
Men där och då levde jag, i allra högsta grad levde jag. Han var så levande, vacker och enkel, ett behagligt sätt som tilltalade mig. In i det djupaste skrek den till mig. Så omvälvande roligt och mjukt kändes hans närhet, och det roliga och samtidigt gåtfulla hade jag inte känt på länge. Det var som en enda lång röd tråd rullades ut på tåget, in i caféet, och bort från ensamheten. Jag var ju sällan ensam, men den tillhörigheten som uppstod som en bomb mellan oss gav mig för första gången en känsla av ETT.
Allt föll ihop i små små trådar, och som byggdes upp och blev till ett enda stort och kraftigt tågvirke. Det hade jag i mig under hela tiden. Det och tågets gungande känsla böljade när vi åkte genom snö och bulliga hus.
Afrika, vi pratade Afrika, och hur rätt var inte det när bilderna brände i fickan. Det var den stora röda tråden. Den som fick oss att stanna upp efter tåget inbromsning. Den som fick oss att ivrigt fortsätta en liten bit till trots att tåget stannat.

Och förra året:
”Den sjuttonde har vi varit tillsammans i 25 år”, säger han och klappar händerna.
”Nej, det är den 15 april”, säger jag.
”Nej, nej, det är den 17”, säger han.
”Men du jag ska kolla min gamla kalender och visa dig. Men jag vet att det är den 15 april”, säger jag och rusar in och kastar kalendrarna över mig tills jag hittar ”den rätte”.
”Här”, visar jag stolt och suckar djupt i en segerviss gest.
Han tittar på datumet och formar siffrorna i ett tveksamt leende.
”Det måste vi fira”, säger jag och tittar med stora ögon.
”Ånej”, säger han plötsligt och högt.
”Då ska jobbet spela boule ju, efter jobbet ska vi spela turnering”, säger han.
Jag blev ledsen för ett ögonblick, men det dröjde inte  länge förrän allt lugnade sig. Jag var glad igen, allting ordnar sig tänkte jag och det kommer en dag till, dagen efter tänkte jag.
Då ska vi fira den!

Storkramar till hogga (och mindre till alla andra som har stått vid vägkanten och vinkat)!

Stina

Annonser

VI FYLLER 25 ÅR IDAG!

Standard
VI FYLLER 25 ÅR IDAG!

bild-jag å hogga från suset å frodo

Idag har vi varit tillsammans i 25 år, HURRA och ojdå
Vad hände?
Mellan noll (0,1) och 25?
En hel del om ni frågar mig, hjärnblödning, barnafödsel, flyttar (en hel del), konserter, teater, fester, ilska och skratt. Gråt och glädje.
Men av värde är också den kärlek som har varit och är, som ibland har lyst med sin frånvaro. Men det gäller ju att blåsa liv i den, ruska om den, och då har det funnits ”guldmänniskor” och ”guldsaker”. Det är nog så att det mesta är ”guldsaker/människor”, det som får en att gnista till lite mer.
Men det är också otroligt viktigt att bara vara med den människan som man vill vara med (och det är ju hogga ju). Att se varandra i ögonen. Att mötas och att ”visa upp sig för varandra”.
Ja herregud…

Det tror jag vi har gjort!

Vi har inte bara bott ihop och har ett barn ihop (som är tjugo snart), vi har ju spelat musik ihop, vi har delat arbetslokal, han har formgivit alla mina böcker, jag har tagit del i hans små och stora projekt (ett råd här och där som förlänger livet eller hamnar i soporna).
Han har skjutsat mig när jag gjort reportage, om Ulf Lundkvist och om Håkan Thornell (då lärde vi känna honom).
Han har frågat om sina jobb och jag om mina. Vi har lyssnat och stånkat och blött och höjt rösten, och sänkt rösten.

Och så har vi ”INTELYSSNAT”.

Pussat och inte önskat att vi var 25 år (då skulle vi aldrig kunnat känna att det var så här många år, men ändå så himla några år).
Jag måste säga det igen, att vi har varit tillsammans i 25 år och det är så mycket att säga om innehållet. Men jag säger inte mer, bara att jag har ett innehåll i mitt liv och har haft ett innehåll i mitt liv, och jag älskar innehåll (hoppas hogga kan säga detsamma).

bild-väderkvarn  bild-sanden oktober  blandat röda stan 233  Röda Stan 009_v2

Jag undrar över ”paketet” 25 år, vad är det? Egentligen!

Det är tid, tid som talar, tid som spelar oss ett spratt, tid som jag är SÅ glad att få ha tillbringat med hogga (mest glad). Han har huvudrollen i mitt liv, och ni andra spelar en STOR roll!

25 år, DET ÄR JU MYCKET JU!

Man går i fotspår, man går i fotänden, man går på moln, och man går i gyttja, och man märker inte att siffrorna ändras.
Men nu!
Hörröni, jag flämtar!

Om man tänker på vår dotters längd, 1.70, och lägger till 80 centimeter, så blir det 25 år fast i centimeter…
Och det når ju inte upp till taket ens, det är bara en bit av ett rum, ett hus, eller tänk vad litet om man försöker nå upp till himlen.
Sedan har vi hela universumet, vad litet är det inte då?
Men trots det lilla så är det stort i mitt hjärta, mage och axlar!

”Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Öron ögon kinden klappen få
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå”

Där sätter jag punkt och…nej jag sa ju punkt och då menar jag PUNKT.

blandat röda stan 599    IMG_0078  blandat röda stan 322  100_0290

Då:

Jag log mot henne, och jag log mot de andra på bilderna. Nöjd och i tankar såg jag inte mannen som stod en bit bort. Full av solsken som jag var, och hetta från den Zimbabwiska kulturen upptäckte jag inte först ögonen som såg på mig.
Sen kände jag det. Kände att det sakta kittlade i nacken.
Ögonen, leendet. Där var det. Han virvlade runt mig, för att sakta ta sig in, och så började han prata. Vilken vacker stämma han har, tänkte jag. Vad fint han formulerar sig, tänkte jag. Genast möttes vi, genast flödade det som om vi känt varandra hur länge som helst.
Snön gnistrade som om den blev påverkad av energin som uppstod. Det var det det var, energi. Gnistrade, och som slog lätta slag, det andades vilja och kärlek.

Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen.
Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.

Tittade på honom och kände hur jag skulle falla ner i en snödriva och bara dö. Eller såg mig själv ståendes när tåg efter tåg hade åkt förbi.
Men där och då levde jag, i allra högsta grad levde jag. Han var så levande, vacker och enkel, ett behagligt sätt som tilltalade mig. In i det djupaste skrek den till mig.
Så omvälvande roligt och mjukt kändes hans närhet, och det roliga och samtidigt gåtfulla hade jag inte känt på länge. Det var som en enda lång röd tråd rullades ut på tåget, in i caféet, och bort från ensamheten. Jag var ju sällan ensam, men den tillhörigheten som uppstod som en bomb mellan oss gav mig för första gången en känsla av ETT.
Allt föll ihop i små små trådar, och som byggdes upp och blev till ett enda stort och kraftigt tågvirke. Det hade jag i mig under hela tiden. Det och tågets gungande känsla böljade när vi åkte genom snö och bulliga hus.
Afrika, vi pratade Afrika, och hur rätt var inte det när bilderna brände i fickan. Det var den stora röda tråden. Den som fick oss att stanna upp efter tåget inbromsning. Den som fick oss att ivrigt fortsätta en liten bit till trots att tåget stannat.

Och nu:
”Den sjuttonde har vi varit tillsammans i 25 år”, säger han och klappar händerna.
”Nej, det är den 15 april”, säger jag.
”Nej, nej, det är den 17”, säger han.
”Men du jag ska kolla min gamla kalender och visa dig. Men jag vet att det är den 15 april”, säger jag och rusar in och kastar kalendrarna över mig tills jag hittar ”den rätte”.
”Här”, visar jag stolt och suckar djupt.
Han tittar på datumet och formar siffrorna i ett tveksamt leende.
”Det måste vi fira”, säger jag och tittar med stora ögon.
”Ånej”, säger han plötsligt och högt.
”Då ska jobbet spela boule ju, efter jobbet ska vi spela turnering”, säger han.
Jag blev ledsen men det dröjde inte så länge förrän jag var glad igen. Allting ordnar sig, tänkte jag, det kommer en dag dagen efter, tänkte jag.
Då ska vi fira den!

Storkramar till hogga (och mindre till alla andra som har stått vid vägkanten)!

Stina