KYLAN
av
Stina Nilsson Bassell

Han famlade i mörkret, han kunde inte se. Absolut inte.
Men han kände, kände det kalla och våta som sköljde över hela hans kropp.
Det trängde sig innanför tyget, han riktigt kände hur det fasta formade sig till den rinnande vätskan som gjorde honom galen.
Galen för allt det där han inte kunde göra, galen för att han inte förstod.
Det var som om smärtan lutade sig nedåt mot tårna. Inte ens den hängde med, inte ens den fann någon utväg.
Hur länge hade han försökt att kravla sig upp? Och hur länge fanns tiden?
Han försökte att känna sin kropp. Och? Och?
Han visste svaret, han kände svaret. In i varje liten törn kände han den.
Hans kropp svarade på minsta lilla kommando, det fanns ingen tvekan om det.
Det var bara som om han inte kunde. Inte utan sina ögon.
Han kunde lika gärna vara fastspikad. Surrad intill ett kallt cementblock.
Det våta bara kröp allt hårdare och fastare runt hans hals.

Bilderna sprang förbi honom i hög hastighet. De var färggranna, glada och dansade runt granen. Allihop. De var tillsammans nu, äntligen.
Efter hur lång tid? Han visste inte. Och paniken som kom kändes som en hackspett inuti hans bröst.
Han skulle ju bara ge dem lite mer glädje. Nu när de hade kommit hem ville han ju visa dem.
Där var Alicia med sitt långa vackra hår, skrattade som om hon aldrig gjort annat i sitt trettioåriga liv. Hon var som en liten ängel, tänkte han. Nej förresten, en stor ängel.
Alltid den som hade skänkt honom så mycket, så mycket av allting.
Åh gode gud, snyftade han, nu är hon äntligen hemma. Efter ett år av resande som flygvärdinna har hon faktiskt kommit hem till pappa.
Hon hade ingen pojkvän. Men hon var ung, och förresten har hon ju inte haft tid, funderade han så att han i ett ögonblick glömde sitt eget ögonblick. Sitt eget tillstånd.

Sonen hade också kommit. Björn, han var som en stor Björn. Lite mer allvarsam än Alicia, men på ett tryggt sätt. Han hade alltid lagt sin beskyddande hand på Alicia.
Nu log han när han mindes den tioåriga Björn som försvarade sin femåriga syster.
Många gånger, det hände många gånger.
Och nu fanns samma känsla, tjugofem år senare, tänkte han. Fantastiskt, det är fantastiskt. Han log mellan skakningarna åt deras omfamning i hallen.
Han log åt barnbarnens glada rop. De var två, men de var som tio, skrattade han och kände sig plötsligt varm i hela kroppen.
Men snart var han åter tillbaka i panikens brant, den tog över hans kropp.
Ögonen, det var ögonen. Han såg inte, ingenting, det var svart.
Och han kunde inte röra sig, han kunde bara inte. Så han låg kvar i det blöta som hotade att förgöra honom inifrån. Han var chockad över upptäckten att det var hans ögon som styrde honom.

Mamma Berit försökte att lugna barnen. De skrek ju som besatta, tänkte hon irriterat, så hon skrek rakt ut. Nu när pappa hade gått ut så kunde hon tillåta sig det.
”Nu får ni för helvete vara tysta”, skrek Berit ut medan spottet for ut som i ett vattenfall.
”Ni håller ju alltid på och väsnas som ena riktiga djävular”!
”Ni, ni är ju för i helvete aldrig riktigt uppfostrade”, sa hon och andades ut i en orkan av ilska.
”Så där får du väl inte säga”, sa Alicia vänd mot modern med en ilsken blick.
Nu kunde inte Maria hålla sig. Hon såg på sin man Björn och sedan rakt på Berit.
”Svära så till mina barn? Att du kan ha mage till det! Du som ska stå så rakryggad inför allting, ja som du egentligen vet. Men det är där du skulle lägga din energi, det är där du skulle svära och spotta.
Fy fan vilket hyckleri! Vilket…och allt för att pappa Bernt inte ska fatta någonting! Är det schysst det va?”
Maria bara skakade i hela kroppen av den ilska som alltid pyrde inom henne när hon tvingades in i detta sårade och skadade hus. Detta renoveringsobjekt, tänkte hon och rös.
En missriktad spotlight, det är vad det är, och hon kände hur hatet letade sig in mellan möblerna.
”Om du istället kunde”, Maria fortsatte, ”se på din son, verkligen titta på honom.”
Hon pekade på honom där han stod, alldeles blek och med munnen vidöppen.
Håret hängde i strimlor utmed ansiktet, där syntes det att smutsen hade gjort stora avtryck.
Det var uppenbart att han behövde en dusch, tänkte hon koncentrerat som om hon kunde överföra tanken.

”Hans trötta ansikte och hans ofräscha” hon nöp sig själv hårt i armen för att inte skrika, ”hans kläder som är,” hon pekade övertydligt med hela handen, ”jag menar,” hon suckade högt, ”fattar du inte det? Det är ju som det har varit i alla år. Du vet ju om det Berit”.
”Ja ja ja! Är det bra nu? Är du nöjd Maria? Jag vet att Björn super skallen i bitar! Ja jag vet att han gjorde det innan han träffade dig Maria.
Varför jag inte sa någonting? Ha, men snälla Maria hur skulle det gå till? Va?
Svara mig på det du! Hur i helvete skulle jag säga det utan att Bernt skulle ana att någonting var på tok?”
Berit pustade ut över den sanningen, den som hållit sig så väl dold i alla år. Hon pustade långt in i magen, för hon visste ju.
Hon såg tydligt framför sig hur Bernt granskade varenda liten strimma av nyanser. Varendaste skymt av något som inte skulle vara där, det skymtade alltid fram bakom hans ögonlock tänkte Berit nervöst.
Där i hans guldbeströdda värld, där fanns bara den renaste sanningen som skulle vara vacker, suckade hon.

Om det var någonting som var på skämt, med en gnutta allvar i, så nog kunde han sniffa sig till det. Så det var bara att nysa försiktigt, att inte prata om det överhuvudtaget. Och så var det med det, punkt slut, men nu är jag trött på detta, tänkte Berit och drämde näven i bordet.
”Och”, fortsatte Berit, ”jag vet också att han har haft andra Maria. Jag vet och faktiskt förstår honom. Ja faktiskt,” fortsatte hon övertygad om att hon var på rätt väg, ”så är väl du en sådan typ av tjej som han inte ens tittade åt förut.”
”Det var det jävligaste jag har hört,” spottade Maria.
Hon skakade i hela kroppen, som om hon skrattade, men så var inte fallet.
”Fy fan för dig! Så du menar att de där ludren som han håller på med, är mer hans stil? De är egentligen vad han vill ha? Jaa då säger jag bara varsågod.
Ta dem bara!”
Och sedan skrattade hon så hela munnen tog över ansiktet.
Djupt nere i Marias hjärta kände hon hur hon grät, skrattet blev ett monsterlikt hulkande i en grotesk form. Hur kan det bli annat, tänkte Berit, med ett järnansikte som pryder hennes annars så stela kropp.
Järn som smälter i en ugn och som sakta rinner utmed hakan, och hennes blå ögon som saknar botten. Berit kunde inte hejda sin ilska längre, den bara kom ut i bilder som gick samman med Marias skratt. Din falska hynda, tänkte Berit och såg nu tårarna istället som rann ut och tog med sig all den järnsörja som fanns i hennes ansikte.

”Sluta. Sluta sa jag! Ni, ni är så jävla uppenbara. Så ini helvete osanna och falska! Vad vet ni egentligen? Och vad vill ni veta? Va? Skulle ni vilja veta vad jag har gjort i ett år? Va?”
”Alicia har”, sa hon med bitter röst, ”med sitt ljuva skratt och ljusa långa hår, som pappa alltid säger, varit på behandlingshem. Alicia har mått dåligt, och Alicia behövde vårdas. Det är vad jag har gjort.
Men det är ju ingen jävel som bryr sig,” skrek Alicia när hon kramade sin arm i ett hårt grepp.
”Ingen! Och absolut inte du mamma. Du som har varit alldeles döv för mina små antydningar. Döv! Fattar du.”
”I samma stund som jag har dykt upp på scenen så har det varit Björn. Sanningen om Björn, mamma, sanningen som du var så stolt över att veta om och hemligheten som pappa inte visste om.
Det gjorde dig glad. Jag har sett det på dig.
Jag har sett hur du riktigt har myst av att veta någonting som inte pappa har vetat. Och att den tillfredsställelsen som du har känt över att du också ska hålla tyst om den.
För hans skull mamma. För hans jävla skull! Och så var det för din jävla skull hela tiden! Det är som man…”
Alla tittade nu på Alicia. Som för första gången på mycket länge. De tittade och såg det som de inte hade sett förut. Den slitna och bleka Alicia med tunt hår och magert ansikte.
För stora kläder, för vattniga ögon. För många grova linjer i ansiktet.
Men hon hade lagt över, som ett penseldrag, en hinna med rouge och mascara. En hinna som nu sprack. Den sprack inte ut som blomman från sin knopp med sin klarhet och vackerhet utan som ett sår. Pulserande och smutsigt. En varböld som rann ut med sin kletiga sörja.
Linjerna i hennes ansikte blev bara större och tydligare ju mer hon lät orden komma ut, de andades.

Ut i mörkret klev hennes år av smärta. Från mörker till mörker. Var fanns då ljuset, frågade hon sig? Var fanns då den smulan av brödet som hon nu var beredd att bryta?
Pappa Bernt hade aldrig varit den som hon kunnat bryta brödet med. Han hade sett vad han vill se. Och hon hade gett honom det.
Alla hade gett honom vad han vill se, tänkte Alicia och tittade runt bland ansiktena som bar skuld och smärta.

face_2

SÅNGER OM JORDEN

av

Stina Nilsson Bassell

Den iskalla tystnaden ven bakom träden. De skakade av sig det vita som hade lagt sig med omsorg runt grenarna. De skakade av köld innan stillheten lade sig som ett band av isande granatäpplen runt deras rötter. Stormen hade piskat upp kylan i den betonglika marken såsom ett löv fladdrar i vinden. Så lätt svävade kylan in i livsnerven och förnekade dess existens. För en minut. För en sekund. Bara så länge att det blev som en beröring i natten. En natt full av ljus. En natt som det vita pärlade av längtan efter stjärnornas spegel vaknade i nattens dimma. Natten som inbjöd till isens sjungande vällust. En sång som vräkte sig ut i böljande tecken genom istapparna. En sång som kurade ihop varje gren i ett hav av vita moln. Man kunde skönja det porlande vatten under höljet av kyla.

Lager på lager låg det för att skydda det insomnande vackra dunet. Som i en spricka i havet visade det att det levde. Det började vakna. Det stilla väcktes till liv av en koltrast. Sången klädde av marken. Blåste ut ljuset på marken och ersattes av ljus på himlen. Likt en bägare full av vätska som rann över kanten, sjönk allt det vita bort. Bort till det oändligt gåtfulla mysteriet. Bort från längtan till något nytt. Det nya hade anlänt. Som ett flygplan hade det anlänt med sitt stora markerande drag, sin stora kroppshydda, och den hade kommit för ett stanna. Grenarna omfamnade solen. Bredde sina armar mot ljuset och liksom pumpade ut sina liv. Och det blev fart i trädets kvistar. På den ena grenen satt en talgoxe och på den andra grenen med armar likt en krokodil i månskenet, smög en mask sakta fram. Trädet var sammanflätat med ett annat träd. Och de kunde nu beskåda det böljande havet. De stod som hand i hand och kunde beskåda ett mästerverk av färger och händelser. Som om vintern hade gett dem full kraft i hänförelsens tecken. Det hade gett dem något nytt. Något med nya färger.

Penseldragen hade färgat himlen i en ny blå färg. Den hade skapat ett vatten som sköljde världen av dess flora. Dess innehåll liknade den söta smaken i blåbär. Nyttig och god. Frisk och lidelsefull. Färgstark och givmild. Och den blå färgen färgade livets botten till en mjuk fåra. Där stod de nu, hand i hand och såg fiskarna leka sina nya lekar. Fåglarna jaga varandra. Stenarna gassa sig i solen. Grässtrået som gäspade stort och undrade om det var morgon. Om det var det som stack i ögonen. Träden stod fortfarande hand i hand och log åt alla sina barn. Ja de kände det som om det var deras barn. De tog hand om dem. Vaggade dem till söms. Lät deras grenar vila över dem. Och nu lyfte de sina grenar för att ge sina barn mer ljus. Sakta klädde de på sig. Sakta trädde de sina löv på dess grenar. De var lyckliga nu. De kände den pirriga förväntansfulla glädjen likt en kork som dras upp ur flaskan.

Som en fågel som dyker ner i vattnet för att ta sitt byte. De stod där emedan löven täckte dem mer och mer och för att de skulle bli riktigt malliga. Ja malliga i sina kungliga gestalter. Precis som malliga, ståtliga riddare som rider ut i natten för att rädda världen, så kände de sig. Ja de kände att lövens nerver språkade ett stort ansvar över att de skulle få vara med i skapandet. Skapandet över vad som hände. Allt som hände runt dem. Och det som deras löv var en del i. Det sprack överallt. De kunde riktigt höra det.

Men deras löv satt lugnt och stilla på grenarna och beskådade, lyssnade till allt. Det vilade en frid över allt detta. Och det gröna bladet fortsatte att vara grönt emedan allt sprakade till runt omkring dem. Färgerna var starka på marken igen. Det lyste vitt igen. Nu på ett ställe där. Och där. Igen. Och små små detaljer tvingade sig upp ur sitt sköte. Det föddes på nytt. Det trumpetades och visslades. Det sjöngs och knakades. Det jublades och sprangs. Och träden stod och såg allt detta och grät i sin vackerhet. De grät och sjöng av världens sång i sitt bröst. Den ljuvliga röst som färgade allt med vördnad.

ansikte2-tavla

Här kan ni läsa fler av mina noveller:

FÖNSTRET

om grannars vara eller icke vara

del 1

del 2

del 3

del 4

 del 5

del 6

VIRGINIA WOOLF

från en vän till Virginia Woolf

här

PÄRONET

om lugnet

här

DET SNEDA SPRÅNGET

om otrohet

här

I KORSETS TECKEN

om Vincent Van Gogh

här

GLASET

om rädsla

här

ARTUR

om det okända

här

ARNOLD

om trygghet

här

trad-tavla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s