Etikettarkiv: Hjärnblödning

Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Standard
Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Året var 1990 och jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff kan man säga. Han fanns kvar efter första och så även efter den andra hjärnblödningen. Den andra var kraftigare än den första, i det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig.Vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter den andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som har funnit sin plats bredvid eldstaden, som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna.

collage_stina_grekland_v7beskMitt i dimman såg jag gestalten som suddigt avtecknade sig mot den gula filten. Som i dis såg jag hur den närmade sig med kvicka steg. Sakta höjde jag fingret och sedan hela handen i en svag vinkning. Såg hans ansikte och den våta kinden. Jag förstod inte alls varför han var ledsen, men såg nu vem det var. Min älskade Holger, men varför var han ledsen? Och då märkte jag att jag inte kunde röra mig.

Det tog ett tag att ta mig upp i stående ställning och då såg jag ansiktena på de som befunnit sig vid min sida och undrat om jag skulle överleva. Det var familjen och min älskade som stod där med sina utsträckta händer. Och långsamt krånglade jag mig ur greppet från sängens hårda yta. Nu började den riktiga kampen, en kamp där jag stod i fokus. Inte Afrika, inte solidariteten, inte rasism.

Där var bara jag som darrade av en vilsen blick. Men också av en järnvilja att jag skulle framåt. Den viljan tog mig tillbaka till musiken, målandet, och skrivandet. De har alla följt mig sedan tonåren. Musiken sedan jag var ännu mindre, men nu forsade musiken, målandet, och skrivandet in i mitt liv med större kraft. Det var nästan så att jag glömde mitt handikapp. Jag kom på det när jag gick till staden med rollatorn och frågade ett affärsbiträde om något och de bara stirrade fånigt på rollatorn.

Ansikten som undrade om jag verkligen sa något, och i sådana fall vad. Jag var svagare i högersidan, och jag hade förlorat känseln i högra sidan av ansiktet. Knappt någon hörsel där på högra örat, och halvblind på samma sida. Men ändå. Jag fungerade och jag pratade, men ändå var de förblindade av rollatorn. De såg inte mig. Jag försökte skapa mig ett nytt liv i en ny stad och med en ny identitet. Den rörlighet som krävs hade jag inte, men jag rörde mig ändå. Vi skapade musik, gamla fina Billie Holidaylåtar och nya visor.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboMina texter och Holger och Görans musik. Underbart att tillverka låtarna själva. Det är som att bygga hus, lappteknik, ett slags kollage, som stämmer ihop och då spikar man fast det. Ibland får man lossa på det för att göra på annat sätt, lägga plankorna på tvären. Sedan blev det fler plankor i olika träslag. Det formades sig i böckernas värld. Elva utgivna böcker av allehanda slag.

Det är nu 2020 och jag har sedan hjärnblödningarna haft en hel massa förkylningar på grund av det otal stopp som härjat och härjar i min kropp. De mörka hålen är oändliga, och sedan dyker ett stort hål upp. Det stora hålet heter corona, det som gör att obehagskänslorna ökar, och att jaget blir mer i centrum för mig än mina bokprojekt. Vilket är olyckligt då meningarna och händelserna utanför Rimforsa eller i Linköping snurrar vidare i min hjärna.

Var gör jag då av dem? Ja, skriver kort, för att senare om möjligt skriva längre. Man får hitta lösningar. Det finns, för det mesta, lösningar. Mina förkylningar (som jag råkar ut för allt som oftast) gör det alltid värre i min nacke, högerarmen (den sida som egentligen är bra efter sviterna från hjärnblödningarna) och ut i fingrarna.

Och ni förstår att skrivandet då går på nollfart. Jag börjar på ett skrivprojekt, sedan dröjer det inte länge förrän jag måste stanna upp och se ut genom det smutsiga fönstret. Ställer mig upp för att gå och ta mig en kopp kaffe. Skummet rör sig sakta över koppkanten och det är en härlig syn. Jag vinglar till med koppen och är rädd att jag ska skvätta på den nya tapeten som jag älskar.

Den svaga sidan (högersidan) gör det vingligt, och den bra sidan gör det smärtsamt. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Bokstavligt talat. Mina skrivprojekt växer, men jag har mycket mer i huvudet än så. Där växer det som på en mossbeklädd stubbe. Och runt omkring den står en gestalt stadigt i givakt: Min sambo. Han är städare, sekreterare, korrekturläsare, layoutare, och dessutom en trevlig prick över mitt svajiga i. Nackstödet är på plats nästan jämt, fotstödet, knästödet, och sambostödet. Herre Gud hur många stöd behöver jag? Nåja, det går ju så mycket bättre med dem på. Jag rycks upp av dessa stöd, och hoppas att ni därute har det stöd ni behöver.

collage_stina_grekland_v7beskJag känner mig svag och jag är inte ensam om det. Många känner sig svaga och hjälplösa när det här har ramlat över oss. För det mesta känns det bra att ”inte vara ensam”. Men nu i corona- tider önskar jag att jag slapp känna så. Så jag känner och tänker på alla därute som är extra känsliga, och det med extra känslighet och säger: Var rädda om er! Tillsammans ska vi ta hand om oss och tänka på varandra. Jag vill ge er en stor kram, och digitalt går det ju bra.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Länstidningen Östergötland

 

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar”.

*

Om Stina och hjärnblödningen.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst

 

Jag fyller 56 år idag

Standard
Jag fyller 56 år idag

Här sitter jag med min snygga födelsedags-skjortblus och min finaste present genom alla år: Min dotter! Det var osäkert om jag fick föda, men det gick bra. Bara det blev med kejsarsnitt. Något annat skulle inte min kropp orka med efter två hjärnblödningar. Varav den senare gav mig nedsättningar i halva kroppen och en syn som nästan var borta på höger ögat.

Med rollator stånkade jag fram medan magen växte sig allt större och mäktigare. Och ut kom en liten tjej på drygt två kilo. Du kom ut till musik av Andreas Vollenweider som vi i all hast hade packat ner. Kram till dig, och min sambo som blivit min rollator på senare tiden!

Jag smakar på siffran 56, och den smakar gott:)

Min dotter fyller 22 år idag

Standard
Min dotter fyller 22 år idag
En väldigt massa hurra till min dotter som fyller 22 år idag! Tack för att du finns, och att det var okej för mig att bi gravid. Efter hjärnblödningen hängde orosmolnen som en blöt och fuktig sanning över mig. Men läkaren sa okej, och du kom ut. Aldrig hade jag varit lyckligare. Gråten kom (kommer nu också när jag tänker tillbaka) när jag fick se dig, och känna dig några sekunder. För sedan var det fort in i värmesäng. Men nu är värmen hos dig hela tiden, storkram till dig & en storpuss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Märkligt att besöka dig på en annan avdelning, men jag blev lugnad när tavlan av Bertil Almlöf (samma som hänger i mitt vardagsrum och som pryder min senaste roman) hängde som ett gott tecken utanför rummet. Jag kände mig trygg.
Tusen känslor av glädje ger jag dig med denna dikt:

 

DEMETER

Du viskar i trädet
Du moder av lugn
Du skallrar i gräset
Du fader av skratt

Du moder av glädje
Du fader av hopp

Vad gör det dig
Att kvistar faller
Att knivens spets
skär ut en del av dig

Du talar ändå
Du väntar ändå

Tålamod är ditt namn
Godhet är din föda
Kärlek är din gåva

Ur min diktsamling  Kärleken är en sekatör .

Kram Stina!