Etikettarkiv: länstidningen östergötland

Korsord & Byrå

Standard
Korsord & Byrå

Korsord & Byrå. Träff (korsordsträff, byråträff). Reklam (reklamkorsord, reklambyrå). Tvätt (korsordstvätt, byråtvätt). Eller: Det är dukat för korsord (och byråer).
Tänk vad roligt man kan ha det en lördag

Länstidningen Östergötland

Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Standard
Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Länstidningen Östergötland

En sommarkväll hos familjen Engvall.

Bråbogatan 33 i Röda stan, Norrköping år 1922

röda stan-brabogForts från förra veckan:
Ester tittade med bedjande ögon så att alla sprack upp i ett leende och kvickt for ut till köket. Allt annat var framdukat, porslinet med rosorna utmed hela kanten och glasen som de hade fått i bröllopspresent. De hade fru Beda burit in så varsamt och försiktigt, och bordet var dukat för alla nio. Matservisen för tolv personer hade kostat arton kronor. Åh herregud, vad hon avskydde denna tanke på vad saker och ting kostade, och insåg att hon inte hade tänkt så innan hon blev fru Engvall.

När Teodor kom hörde de honom inte gå i ytterdörren. De satt alla i soffan och fåtöljerna i ett pärlande skratt av små toner. Det var bara Ester som var van vid ljudet och som hade lyssnat koncentrerat mot hallen som hörde honom. Samtidigt låtsades hon vara med i samtalet och den uppsluppna stämningen när hon hastigt reste sig upp och gick sin make till mötes. ”Åh, Teodor vilken tur att grannfrun har hjälpt mig med middagen. Utan henne hade det inte blivit så mycket av den varan idag. Min fot värker så”.

Ester visade svullnaden och grimaserade, något hon inte brukade göra, men hon spelade nu på alla strängar. Plötsligt kramade hon om honom, vilket heller inte hörde till vanligheten, mån som hon var att alltid göra det rätta, det som inte skulle väcka hans irritation. Men den här gången tänkte hon bringa kaos i hans sinne.

Samtidigt som hon fångade in honom i denna stela kram klev barnen fram och överräckte den handgjorda träsoldaten. Den var så fint gjord så Teodor häpnade. Med ben och armar samt ett utmärkt målat ansikte kunde man nästan se träsoldaten stå i givakt med sin allvarliga min. Teodor blev stum och undrade vem som berättat om hans nittionio tennsoldater, men visste svaret när han såg in i Sunes stolta ögon.

röda stan-brabog3Teodor blev totalt förvirrad, en liten irritation steg upp som snabbt avtog och ersattes av någon slags vördnad för det han såg. Sune berättade artigt hur de hade gjort och de andra barnen nickade samstämmigt. Då tvingade Teodor fram ett leende trots att de hade kommit innanför hans mur av kantig sten. Det hårda skalet hade därmed fått sig en törn och det var något som Teodor inte kunde förstå. Inte hur, och inte varför, bara att det var en märklig storm som drog över honom.

En fasad vittrar sönder Han hade blivit totalt överrumplad, och alla känslorna hade spretat åt olika håll som en bläckfisks armar som hade mist kontrollen. Och någonstans i dimman hade han sett ett ansikte i soffan som inte skulle vara där. Han kämpade för att inte visa vad som kändes fel inför barnen. Men vad var det som var fel? Snart satt han vid bordet och grytans dofter kittlade honom i näsan. Ljuvligt, hann han att tänka innan han fann sig med besticken i händerna. Varje tugga lyfte honom till höga höjder och alla tankar blev som bortblåsta. Det här, tänkte han, är det bästa jag vet. Gudomligt.

Han försvann in i aromernas värld och sköljde ned maten med vinet. Teodor märkte inte ens att hans glas blev påfyllt med jämna mellanrum, och ansiktet som inte skulle vara där hade så sakteligen försvunnit. Och var barnen hörde hemma brydde han sig inte längre om. Hans blick var på tallriken. Teodor stackaren, var helt uppslukad av det hans kropp så väl behövde och Esters dåliga samvete pockade som en iller på uppmärksamhet. Efter den fattiga matlådan han hade haft med sig, tänkte Ester, så kunde det inte bli annat. Det hade varit ett smart drag av mig, tänkte hon när hon mindes hur hon hade planerat varje detalj noga så att vägen skulle gå dit hon så hjärtligen önskade.

Kära Teodor, tänkte Ester, han blev nog förvirrad av att höra fru Bedas röst i sitt eget hus, samtidigt som han nog var glad och lättad av att maten stod på bordet trots allt. I morse hade han övervägt om han ändå skulle komma hem tidigare för att bistå sin hustru med maten. Men det hade blivit så in i norden mycket att göra så det fanns ingen tid. Suckandes hade han traskat hemåt och väntade inget stordåd i matväg. Hur mycket ordning han än ville ha det i sin omgivning visste han att Ester inte på något vis kunde tillfredställa det behovet just nu. Och hon visade alltid ödmjukt men bestämt åt vilket håll det hela skulle gå, tänkte han med en liten irritation. Hur bar hon sig åt?

Trött och grinig skulle han just gå in genom grinden då han hade mötts av att grannen Eriksson, möbelsnickaren som han inte ens visste förnamnet på, kom från Bråbogatan. En märklig man som definitivt inte hade pli på sin hustru. Hon hade delat ut sina små blad om kvinnlig rösträtt. Bah, sade Teodor för sig själv, nu hade de ju fått som de velat. Förra året fick de ju rösta, tänkte Teodor och hade fnyst till. Dumheter, som tack och lov inte var något för Ester inte. Vad ska det vara bra för? frågade sig Teodor innan han hade gått in på sin tomt.

I sitt stilla sinne, som inte var så stilla, undrade han ändå lite oroligt om Ester trots allt velat rösta? Och om hon ändå hade gjort som hon behagade till slut? För han ville ju så hjärtligen behaga henne, och göra det rätta för henne. Men visst var det han som bestämde i huset? Han hade suckat, för han visste inte, men någonstans anade han att frågan hade fler svar än vad han kunde räkna ut.

Röda Stan-Upplandsgatan-BergslagsgatanbeskEster hade omfamnat Teodor och lett honom till bords. Då hade alla andra tystnat, för på något underligt sätt hade barnen förstått allvaret. Barnen gav honom det de hade tillverkat och han försvann in i något glatt och uppsluppet innan han ens reagerade. Hoppet tändes i Ester om att de var på rätt väg.

De åt en utmärkt måltid och alla berättade saker, framförallt Ester. Barnen fick gå från bordet när de var klara, och Ester började fråga ut frun om hennes man. Ingen i området visste varför han satt i fängelse, inte egentligen. Det var bara Ester som hade fått det berättat av Beda. Så hon visste hon, och här skulle slipstenar dras, tänkte hon när hon sneglade på Teodor som bara såg maten framför sig.

När Teodor tog sin andra portion så passade Ester på. Hon hade lärt sig med åren att lirka och finurligt tråckla så det blev en hård och fast söm. Allt för att få saker och ting dit hon själv ville. Han trodde alltid att det var han som bestämde. Hon suckade över att behöva spela det spelet för att få den perfekta och ordningsamma Teodor dit hon ville. Det hon tyckte var det enda rätta.

Ester var medveten om att det inte alltid var det mest riktiga, men hon var driven av en glöd som brann av iver över att hon nog hade rätt. Och hon behövde det ibland för att stå ut med de gånger hon fick bita ihop och följa med den eviga strömmen. Teodors ström. Hade hon åstadkommit sin vilja med ilska och driven irritation så hade Teodors ilska blossat upp som en kraftig storm på havet. Det visste hon. Hon hade sett det flera gånger då hennes knän hade skakat och hon aldrig hade vetat vad han skulle ta sig till.

Ester tittade på sin guldring och med sitt finger snuddade hon vid den, och plötsligt gnistrade den till. Solen tittade in med sitt svaga leende och hon kände den dagens frukt lysa som det mognaste äpplet. Det var den 28 oktober 1911, dagen då hon blev fru Engvall. Tjugosju år var hon, och skulle ingå äktenskap med mannen som utstrålade sådan säkerhet och klarhet att lugnet hade spridit sig om en god framtid.

Idag visste hon mer, tänkte hon, för han var en gåta som svängde än hit och än dit, likt en pendel. Gode Gud, gör så att han lyssnar på en kvinna i nöd, tänkte hon men visste att om Teodor väl hade bestämt sig för att vägra låta Beda komma till tals, så hade han stängt av sina öron. Hon kastade iväg en suck ner till ringen och sträckte på sig. Den kostade trots allt femton kronor, tänkte hon, och stramade upp sig.

Fortsättning följer…

Länstidningen Östergötland

LÄS HELA PÅ RÖDA STAN SIDA

 

 

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår. Epilog.

SANDEN (LT)

barn-tavlaJag satt och målade akvarell i vår trädgård i Sanden. Jag var 16 år och allt kändes så fridfullt med solsken och färger. Det lilla huset med två rum och kök hade gjorts om och hantverkaren hade anlänt med sin familj för att beskåda resultatet.

Mamma skulle bjuda dem på mat och jag målade när deras åttaåring satte sig blygt nyfiket bredvid mig. ”Måla du också”, sa jag. Hon skakade på huvudet ”Jag kan inte”, sa hon med sorgsen stämma. Jag blev alldeles illa berörd av denne söta, lilla flicka, som inte trodde hon ”kunde” måla. En sådan liten tjej som redan backade inför livet, tänkte jag, och gav henne försiktigt ett papper och en pensel.

Tveksamt började hon att måla med en min som sa ”Du ser, jag kan inte”. Jag sa gång på gång hur fint det blev. Inte överdrivet, utan med ett lugn som förvånade mig själv. Hon blev lugn, och skrattade till slut. —Jag kände en värme och en gemenskap som var så fin och nådde ända ut till havet. Och det var just dit jag skulle gå. Till havet, till stranden, för att skölja bort mina färger inuti mig för att sätta på andra mildare färger. Och jag började gå och flickan följde med..

Länstidningen ö-sanden- minnenVill du ta ett dopp”, frågade jag, och hennes ansikte lyste som var den av smaragd. ”Ja”, glittrade hon med ögonen. ”Men jag har inget badlakan”, sa hon och såg återigen sorgsen ut. Det var som om hela världen tyngde ned hennes axlar. ”Du kan torka dig på min”, sa jag och visade min stora handduk. Då sprang vi ner och hoppade i vattnet fortare än kvickt. När vi var uppe i huset igen kom flickans pappa, som när han såg flickan med min handduk på hennes kropp började storskälla.

Han skrek och drog henne hårt i armen varpå han väste ”Du ska inte låna andras handdukar. Förstått!” Flickan började småskaka i hela kroppen och tittade ner mot golvet. Jag sa högt och klart, så att han inte skulle missa det, att hon fick låna min handduk, och att jag med glädje lånade ut den. Jag betonade ”fick låna” och ”med glädje” med en extra vänlig ton. Sedan berättade jag högt om hur roligt vi hade haft det och hur skönt vattnet hade svalkat. Till slut släppte pappan flickans arm. I ren häpnad över mina ord, eller att jag sa dem med sådan kraft och (låtsas) glädje, jag vet inte. Förvåningen gjorde i all fall att han tystnade och släppte det hårda taget om flickans arm.

Jag blöder, kände jag ännu mer när flickan och jag var själva och hon nästan viskade fram att han inte var hennes riktiga pappa och att han brukade vara sådan mot henne.

Hennes mamma hade träffat denne man för några år sedan, sa hon, och de hade, förutom mammans dotter, fått ett gemensamt barn ”Som han är väldigt snäll mot”, viskade hon i en mycket sorgsen ton.

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.Sedan gick vi in i vardagsrummet med den öppna spisen och hon tittade storögt på det svarta pianot. ”Spela om du vill”, sa jag, och hon satte sig för att klinka. Då kommer pappan inrusandes och skriker åt henne att sluta. Återigen sa jag lugnt, att det går jättebra och log mot honom trots att jag skulle vilja klösa honom i ansiktet. Flickan for hem, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag hoppas det gick bra för henne i livet, och jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Det går inte många månader innan den märkliga händelsen spelas upp i mitt huvud. Och jag blir sorgsen. Namnet är glömt sedan länge, men inte i mitt hjärta.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Små tankar blir hela böcker

Standard
Små tankar blir hela böcker

Länstidningen Östergötland

Författaren Stina Nilsson Bassell har knytningar till Sankt Anna

Författaren Stina Nilsson Bassell har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

Jag+ute5-bäst

SÖDERKÖPING (LT)

Stina Nilsson Bassell är född i Västervik 1963, har varit sommarboendes i Sankt Anna, Åtvidaberg och bor numera i Norrköping. Efter en tid i Linköping, där hon upptäckte skrivandet och sin sambo, har hon ägnat sig mer och mer åt det skrivna ordet.

Hon har tidigare frilansat som radioreporter, men skrivandet tog över och 2010 kom hennes första bok ut. Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond och Region Östergötlands honnörsstipendium. Hon har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

– Jag skriver ner små tankar och idéer när jag får dem. Har jag inga (vilket sällan händer, ta i trä) så sätter jag mig i trädgården och skriver ner vad jag ser och vad jag hör. Så kort eller så långt som jag själv vill. Sedan har man något att bygga av, och för mig blev det en vuxensaga, Mannen i rocken. Eller jag funderade (hjärnan brast plötsligt ut i långa berättelser) på vad som hade hänt i ett hus vi hyrde efter att jag hade fått veta lite om vilka som bott där. Det blev för mig den historiska romanen I mjölnarens spår, men lät allt utspela sig utanför Åtvidaberg (Fjärsbo, samt påhittade gårdar). Jag ville fånga känslan av en sommar i Sanden och Sankt Annas skärgård 2006, med lite ”skruv”, och ville ha med en riktig avrättning i Småland 1673. Hur skulle det gå ihop? Det blev ett pussel för mig så att varje bit skulle passa i Spegeln i rummet utanför.

Stina har några kommande skrivprojekt:
– Jag vill gå till min egen släkt i mitt skrivande (de är redan med i mina befintliga romaner ”på en höft”) som jag har fått fram uppgifter på ända ner till 1600-talet. De har i omgångar bott på samma gård, Fjärsbo, utanför Åtvidaberg. Jag har inte släktforskat utan det är tack vare andra som jag vet det jag vet. Det kommande skrivprojektet handlar lite mer om släkten, men fiktion, förstås. Det är där jag trivs som bäst. I fiktionens värld. Men givetvis kommer kvinnan ha en betydande roll här som i alla mina romaner.
– Sedan har jag redan börjat skriva om mina hjärnblödningar, men det är lite för tungt fast jag vet att det är nödvändigt, berättar Stina.

Hon har även har tilldelats Region Östergötland Honnörsstipendium 2015 med motiveringen:
”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

Läs i Länstidningen Östergötland.

Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

​Nu: Fjärsbo uthyrt som sommarbostad- Förr: Släktens bostad sedan 1600-talet

Standard
​Nu: Fjärsbo uthyrt som sommarbostad- Förr: Släktens bostad sedan 1600-talet

Fjärsbo1beskÅTVIDABERG (LT)

Jag hade turen att känna de som hyrde

Fjärsbo som sommarhus i början på 1990-

talet och åkte dit.

Tyvärr var deras hus något nyare än det som mormor

Olga Wass med mor Anna Karin Svensdotter (fadern

Per August Svensson dog 1897) och nio barn växte upp

i, för att inte tala om när Ingeborg Johansdotter med make Per Hansson Bassell bodde där cirka år 1630.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet huset fanns definitivt inte kvar. Så det kunde inte vara släktens hus, men grunden bredvid, berättade min kompis (tillika arkeolog), att där hade ett hus stått. Vi tittade på det, och sen tittade jag på den underbara omgivningen med den lilla sjön nedanför, och förstod varför de hade hamnat där.

Okej, det var väl inte deras anledning för på den tiden

var det en fråga om var det fanns ett hus, om det gick vidare i släkten, och att man skulle ha råd (närheten till föräldrarna verkade ha betydelse).

Fjärsbo1beskVar det en bra gård? Gav det mat till en familj? Där

höll jag på att skriva storfamilj, men nio barn hörde

nästan till vanligheten på den tiden. Och även mormors

längd och omfång var också ”modet” på den tiden. ”Ståtlig

var hon” är orden jag har hört om henne. De fick i alla

fall en härlig omgivning, i den mån de kunde njuta, vilket

nog inte var så ofta, och jag sjönk in i fantasier om deras

liv.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Bild: PRIVAT

Länstidningen Östergötland

Fantasierna tog plats i romanen I mjölnarens spår. Fjärsbo utanför Åtvidaberg där I mjölnarens spår utspelar sig.

stina & mjölnaren

Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Standard
Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Året var 1990 och jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff kan man säga. Han fanns kvar efter första och så även efter den andra hjärnblödningen. Den andra var kraftigare än den första, i det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig.Vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter den andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som har funnit sin plats bredvid eldstaden, som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna.

collage_stina_grekland_v7beskMitt i dimman såg jag gestalten som suddigt avtecknade sig mot den gula filten. Som i dis såg jag hur den närmade sig med kvicka steg. Sakta höjde jag fingret och sedan hela handen i en svag vinkning. Såg hans ansikte och den våta kinden. Jag förstod inte alls varför han var ledsen, men såg nu vem det var. Min älskade Holger, men varför var han ledsen? Och då märkte jag att jag inte kunde röra mig.

Det tog ett tag att ta mig upp i stående ställning och då såg jag ansiktena på de som befunnit sig vid min sida och undrat om jag skulle överleva. Det var familjen och min älskade som stod där med sina utsträckta händer. Och långsamt krånglade jag mig ur greppet från sängens hårda yta. Nu började den riktiga kampen, en kamp där jag stod i fokus. Inte Afrika, inte solidariteten, inte rasism.

Där var bara jag som darrade av en vilsen blick. Men också av en järnvilja att jag skulle framåt. Den viljan tog mig tillbaka till musiken, målandet, och skrivandet. De har alla följt mig sedan tonåren. Musiken sedan jag var ännu mindre, men nu forsade musiken, målandet, och skrivandet in i mitt liv med större kraft. Det var nästan så att jag glömde mitt handikapp. Jag kom på det när jag gick till staden med rollatorn och frågade ett affärsbiträde om något och de bara stirrade fånigt på rollatorn.

Ansikten som undrade om jag verkligen sa något, och i sådana fall vad. Jag var svagare i högersidan, och jag hade förlorat känseln i högra sidan av ansiktet. Knappt någon hörsel där på högra örat, och halvblind på samma sida. Men ändå. Jag fungerade och jag pratade, men ändå var de förblindade av rollatorn. De såg inte mig. Jag försökte skapa mig ett nytt liv i en ny stad och med en ny identitet. Den rörlighet som krävs hade jag inte, men jag rörde mig ändå. Vi skapade musik, gamla fina Billie Holidaylåtar och nya visor.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboMina texter och Holger och Görans musik. Underbart att tillverka låtarna själva. Det är som att bygga hus, lappteknik, ett slags kollage, som stämmer ihop och då spikar man fast det. Ibland får man lossa på det för att göra på annat sätt, lägga plankorna på tvären. Sedan blev det fler plankor i olika träslag. Det formades sig i böckernas värld. Elva utgivna böcker av allehanda slag.

Det är nu 2020 och jag har sedan hjärnblödningarna haft en hel massa förkylningar på grund av det otal stopp som härjat och härjar i min kropp. De mörka hålen är oändliga, och sedan dyker ett stort hål upp. Det stora hålet heter corona, det som gör att obehagskänslorna ökar, och att jaget blir mer i centrum för mig än mina bokprojekt. Vilket är olyckligt då meningarna och händelserna utanför Rimforsa eller i Linköping snurrar vidare i min hjärna.

Var gör jag då av dem? Ja, skriver kort, för att senare om möjligt skriva längre. Man får hitta lösningar. Det finns, för det mesta, lösningar. Mina förkylningar (som jag råkar ut för allt som oftast) gör det alltid värre i min nacke, högerarmen (den sida som egentligen är bra efter sviterna från hjärnblödningarna) och ut i fingrarna.

Och ni förstår att skrivandet då går på nollfart. Jag börjar på ett skrivprojekt, sedan dröjer det inte länge förrän jag måste stanna upp och se ut genom det smutsiga fönstret. Ställer mig upp för att gå och ta mig en kopp kaffe. Skummet rör sig sakta över koppkanten och det är en härlig syn. Jag vinglar till med koppen och är rädd att jag ska skvätta på den nya tapeten som jag älskar.

Den svaga sidan (högersidan) gör det vingligt, och den bra sidan gör det smärtsamt. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Bokstavligt talat. Mina skrivprojekt växer, men jag har mycket mer i huvudet än så. Där växer det som på en mossbeklädd stubbe. Och runt omkring den står en gestalt stadigt i givakt: Min sambo. Han är städare, sekreterare, korrekturläsare, layoutare, och dessutom en trevlig prick över mitt svajiga i. Nackstödet är på plats nästan jämt, fotstödet, knästödet, och sambostödet. Herre Gud hur många stöd behöver jag? Nåja, det går ju så mycket bättre med dem på. Jag rycks upp av dessa stöd, och hoppas att ni därute har det stöd ni behöver.

collage_stina_grekland_v7beskJag känner mig svag och jag är inte ensam om det. Många känner sig svaga och hjälplösa när det här har ramlat över oss. För det mesta känns det bra att ”inte vara ensam”. Men nu i corona- tider önskar jag att jag slapp känna så. Så jag känner och tänker på alla därute som är extra känsliga, och det med extra känslighet och säger: Var rädda om er! Tillsammans ska vi ta hand om oss och tänka på varandra. Jag vill ge er en stor kram, och digitalt går det ju bra.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Länstidningen Östergötland

 

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Länstidningen Östergötland- Novell del 4

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell del 4

Här kommer del 4 av min novell. Sista delen. De andra tre kan ni läsa på min författarsida eller i Länstidningen Östergötland. Den handlar om familjen Engvall, familjen som bodde på Bråbogatan 33, år 1918, där vi bor nu, år 2020. I Röda stan i Norrköping i Sverige i Världen.
Kram!

Hur ser kopparna ut? Jo på den ena älsklingskoppen (från Gotland) är det en fisk och på den andra älsklingskoppen (från farmor) är det en blå blomma.

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar”.

*

Om Stina och hjärnblödningen.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst