Etikettarkiv: minnen från sanden del 3

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskMin mamma och mormor Olga med pensionatspersonal 1943-44. Mamma i randig blus med huvudet lutat mot mormor.

Sankt Anna (LT)

Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrenderade av Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Ture Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sedan arrendera en lanthandel vid kusten.

Ett stort kliv rakt ut i havet. Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vad som drev dem? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst. Men de kom dit och kunde överta den för att senare ge affären ett nytt och större hem. Sedan dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stilig, sälja sina smörgåsar.

”Det här var en affärsidé” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma situation som det hon hade växt upp i. I en familj med nio barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört) som kortade hans liv? Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol. (1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter). Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897.

När han dog var där nio barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla och resten av barnaskaran som var mellan två och tjugo år. Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var att få det dagliga att fungera. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.

Länstidningen3Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning. Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste (hur det nu gick till, med ransonering och allt). Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet. Enligt min mamma så stod pappa Ture i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälpt till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.

Jag hörde mamma berätta om att de tvättade i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten och strax är du i Harstena. Där i havet hamnade tvätten och mamma dök i för att hämta upp den. ”Roligt”, har hon sagt.

Morbror Olle i affären var alltid så underfundig. Han hade ett skimmer över sig och ögonen kunde plira när han sa en kommentar. Jag blev alltid varm i hela kroppen. Han fick en att känna sig varm och nära. Mamma berättade att han hade rullat ett hjul nedför backen och sagt med glimten i ögonen ”Nu är det hjul igen”. Alltid något på tungan, men ibland inte så mycket bara en gåtfull blick och en klurig mun.

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

Det fanns också gott om folk från fastlandet som gästade ön, och så dök de upp från badplatsen i byn och köpte sin glass. När morbror Olle hade affären, till 1986, var den öppen året om. Sedan dröjde det inte länge förrän det bara var sommaröppet. I affären kunde man allt som oftast prata engelska, om man inte behärskade tyska. För det var tyskar de bestod av som oftast, turisterna. Min dotter arbetade i affären under sex somrar, och hon kunde lite av språket. Gissa om hon hade nära till jobbet. Fem sekunder till sommarjobbet är väl ett supersommarjobb?

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskI många år fanns en (flera) tysk familj boendes på pensionatet. Jag fann en mycket härlig kompis i ena dottern. Hon och jag utforskade Sanden-världen. Tonåringar som vi var hade vi alltid något spännande på gång och vi var på något sätt lika. Var det åldern? Eller var det en likhet? Och att vi fungerade så bra ihop berodde det också på en närhet med varandras tankar? Vi kände igen oss i varandra. Jag sov allt som oftast i hennes pensionatsrum, och hela världen var så rolig med denna tonårskompis.

När jag var tonåring fanns det alltid varma, färska bullar man kunde köpa. Lukten letade sig alltid ut som en omfamnande varm kram och blandade sig med den värme som dagen skulle ge. Alltid sol i min tonårstid. Alltid ett morgondopp. Jag älskade att gå barfota ner till den tomma stranden, förutom de två solstolarna som de äldre pensionatsgästerna alltid ställt ut på morgonen, och gå ut i vattnet för att sjunka ned i med hela kroppen. Jag sprang inte, inte på morgonen, det gjorde jag senare på dagen. Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar i så många somrar. Ända sedan barnsben.

Det andas historia, så mycket finns det där som bara skriker om att få bli berättat. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i hus, byar, eller städer. Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenar kunde tala” eller träden för den delen. Nu kan de inte det. Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något. Jag älskar att höra gamla människor berätta. Och på tal om det så ska jag berätta… (det blir en annan historia)

Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus. Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet. Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Mormor Olga satt i sin trädgård omgiven av sina rosor. De var överallt. Rosorna. Ofta vinkade folk som gick förbi. Som till en drottning. Hon var rosornas drottning. Sandens drottning. Finklädda gick de nedför berget från Örnboet som majestätiskt tornade upp sig mellan trädtopparna och vidrörde himlen. De vinkade till mormor som satt rakryggad och drottninglikt vinkade tillbaka. Tack mamma, mormor och alla andra släktingar för att jag finns!

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar”.

*

Om Stina och hjärnblödningen.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3 & Novell

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3 & Novell

Vad kul! Två artikel/novell i gårdagens tidning. Trevligt!
I gårdagens Länstidningen Östergötland fortsätter mina minnen från Sanden Sankt Annas skärgård. Del 3. 1, 2, och 3 kan ni läsa  här.

Sedan kan man också läsa min novell om familjen Engvall (familjen som bodde på Bråbogatan 33, år 1918) i Röda stan, Norrköping,  i gårdagens Länstidningen Östergötland.

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

SANKT ANNA (LT)

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

LÄS ARTIKELN

mamma2besk