Tag Archives: mormors mor

En liten bit historia

Standard
En liten bit historia

Mormors mor i ett fint porträtt, och utanför bankhuset i Sanden står den nyanlända familjen Wass. De har just övertagit lanthandeln och bor i halva bankhuset. Därefter följer ett fint foto av min pappa i slips och med ett charmigt leende. En pappas slips som jag aldrig fick se, ej heller hans charmiga leende.

 

Internationella kvinnodagen

Standard
Internationella kvinnodagen

 

I dag är det internationella kvinnodagen och jag vill uppmärksamma min mormors mor samt mina tre romaner. Starka kvinnor i, mellan, och på raderna.

mormorsmor AnnaKarin-Olgas morBild Monica Stangel Löfvall

Anna Katarina Svensdotter.

Född 1853-12-31 i Hårsbo, Kättilstad.

Levde som bonddotter 1876 i Hårsbo, Kättilstad.

Flyttade som gift 1876 från Hårsbo, Kättilstad till Fjärsbo, Kättilstad.

Levde som gift 1889 i Fjärsbo, Kättilstad.

Levde som änka 1897 i Fjärsbo, Kättilstad.

Död 1927-08-26 i Fjärsbo.

Hon levde själv från år 1897, då hennes make dog av magkatarr, med nio barn. Varav den yngsta var två år gammal, Amalia Justina Petersson, och den äldsta var tjugo år, Karl Erik Svensson. Utanför Åtvidaberg på en gård som heter Fjärsbo arrenderade de gården och utförde dagsverke åt Adelsnäs.

I en familj med nio barn och där modern var ensam om ansvaret, som därmed hade det ganska tufft, var det nog slitigt värre. När fadern dog var mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla. Trångboddheten och det svåra i att få allt att gå ihop måste ha utvecklat den styrka mormor ägde. Hur tufft det var, det vet jag inte, men man kan ju föreställa sig. Tänk er många barn, och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus där de utförde dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att hon var astmatisk. Då kanske man kan ana den styrka hon besatt, och då kanske man kan förstå den kamp som utspelade sig varje dag. Och då inser man hur tacksam man ska vara idag av att vi börjar närma oss ett jämlikt samhälle. Men än är det ett bra stycke kvar.

I mina tre romaner är, eller blir, mina kvinnor starka. De drivs av orättvisor och fruktan för en man.

andetag_2013_omslag_e

Andetag e-bok, recension

Eleni Schmidt, Tidningen Kulturen

”Elsa är en vacker och högdragen sekreterare. Hon har ett vackert hem där hon och maken bor ”försiktigt och varsamt”. Elsa älskar sitt hem. Det är det enda hon älskar, människorna i hennes omgivning går henne på nerverna. Vissa mer än andra. Hennes man Bo till exempel, blir henne alltmer förhatlig; hon fantiserar om att klösa honom i ansiktet så blodet sprutar. Symbolen för deras havererade äktenskap blir en julgardin som Elsa förnedrar sig för att be Bo att hänga upp, och som han inte vill hänga upp. Elsa rasar. Hon skulle trivas i sitt perfekta hem med obefläckade möbler, om det inte vore för den där julgardinen…

Åtminstone tror Elsa det, läsaren får en annan bild. Parallellt medan Elsa vantrivs med livet får vi läsa om Pelle, en stillsam bokhandlare som är en helt annan sort. Pelles prioriteringar är motsatta till Elsas, Pelle är mer intresserad av innehåll än yta och han läser filosofi på jobbet. Deras vägar korsas så småningom.

Stina Nilsson har gett ut flera diktsamlingar; Eldens aska och Vattnets ådra. Det märks att hon poet, hennes språk är målande. Ibland blir det lite fel, men ofta blir det vackert. Texten vimlar av kreativa bilder. Eller vad sägs som den här skildringen av Elsas hem;

”Hemmet blottar sitt skal. Möblerna darrar i sina kläder”. När Elsa blir upprörd ”bildas det en vak inom henne. ”

En person som är glad ”ler med hela kroppen.” Nilsson är absolut en nyskapande ordkonstnär. Problemet med boken är att historien är väl förutsägbar och ibland slår som sagt metaforerna fel. Karaktärsskildringarna är ett annat problem.

Porträttet av Elsa är inkännande, men bokens övriga personer blir närmast statister. Beskrivningen av Pelle är endimensionell. Kanske är det ett medvetet val från författarens sida; huvudpersonen är trots allt en egocentrisk kvinna som tycker mer om möbler än om människor.

Trots detta är språket så pass fascinerande att man förlåter boken dess brister. Läsaren väntar med hela kroppen på Nilssons nästa roman.”

Provläs här

 ekoavnatt_omslag

Eko av natt e-bok, recension

Jenny Bång, Kulturmagasinet Kulturbloggen

” Som en kall bomb. Man vet bara att vilken sekund som helst kan den hettas upp. Ingenting är borta. Inga rädslor. De ligger i den djupaste grottan och kvävs. Ingen luft. Det ligger där och flämtar.”

Ibland lyckas man komma över nyskapande litteratur. En bok, som inte riktigt passar in i något fack, hur mycket man än vrider och vänder på den. Stina Nilssons Eko av natt, är just en sådan bok. Nilssons språk passar inte in i någon tydlig genre, trots att ämnet är omskrivet många gånger förr. Poetisk spänning, är det närmsta jag kan komma en rättvis beskrivning.

Eko av natt handlar om Tanja, som efter att ha levt med Jan, i ett oerhört destruktivt förhållande, nu försöker gå vidare i livet. Hon har gömt sig, tillsammans med sin mamma, för att återfå sina krafter. Men det finns en ständig rädsla över att Jan ska hitta henne och, med sitt manipulativa leende, lura henne tillbaka.

Det märks tydligt att Stina Nilsson är en poet. Både på språket och i berättelsen. Här finns inga långa beskrivningar av yttre miljöer. Istället läggs fokus på det som pågår inom människorna, sådant som kanske bäst beskrivs med hjälp av poesi. Det är just här, som styrkan i Nilssons språk ligger. Tankar och känslor kring rädslor och nermald självkänsla, beskrivs på ett poetiskt och otroligt genomtänkt vis.

Boken växlar mellan Tanjas egen röst och hennes mamma Saras röst. Tanja med mardrömmar och ständig flyktinstinkt. Sara med all den kärlek som en mor känner för sitt barn, och all den sorg hon känner över att se sin dotter falla samman.

Men så sker en vändning och Tanja väljer att inte längre vara offret. Frågan är bara hur långt hon är beredd att gå för att göra sig av med sin demon. Stina Nilsson väljer ett nytt sätt att skildra en misshandlad kvinnas öde och jag är ärligt talat inte beredd på den plötsligt vändningen. När rollerna byts, ändras även stämningen i boken. Det som i början framstod som en otroligt sorglig, känslosam och stark berättelse, som kretsade kring Tanjas rädsla och hennes mors försök att hjälpa, byts ut mot en jakt och hämndlust. Det är med ett särpräglat språk, som Stina Nilsson rör sig över genregränser och de starkaste av känslor. Tyvärr tappar det språk, som skapade driv och känsla i början av boken, kraft när den övergår till att bli för mycket av en spänningsroman. Det som fick mig att gripas tag av boken, närheten till känslorna och relationen mellan mamman och dottern, ebbar tyvärr ut i texten allteftersom Tanja stänger av sina känslor. Jag hade önskat att den poetiska spänningen hade kunnat hålla samman boken ända till sista sidan, men tyvärr tappar den greppet om mig när tempot och spänningen tar överhanden.” 

Provläs här

 

 aa18d-9188187004

I mjölnarens spår, recension

Jakob Carlander, Linköpings Corren

”Det finns en naiv och schablonmässig bild av landsbygden och jordbruksorter som pastorala idyller med glada grisar och goda människor. Som om ondska, hat och avund bara hör hemma i städer och tätorter. Författaren Stina Nilsson Bassell tar läsaren bort från den villfarelsen med sin roman ”I mjölnarens spår”.

Det är en tragisk berättelse om den unga levnadsglada Emma Klasdotter som i slutet på 1800-talet växer upp i en lika barnrik som lycklig familj i trakten av Åtvidaberg. Fattigdomen knackar på dörren då fadern mister sitt arbete. Kanske är det denna utsatthet, i kombination med föräldrarnas godtrogenhet, som leder till att Emma gifter sig med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Niklasson, trots att hon haft en lycklig relation med drängen Alfred.

Hos Niklas Niklasson på den Havdellska gården stängs världen för Emma och hon finner sig leva i ett fängelse som senare ska vaktas vidare av sonen Axel. Axel är kränkt och utsatt av sin pappa men blir honom allt mer lik. Grannarna tiger och tittar bort, samtidigt som det pratas om mor och son på den Havdallska gården som allt mer förfaller. Fädernas missgärningar går i arv.

Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg. Ett tragiskt drama i en stillsam miljö. Det patriarkala förtrycket ställt mot kvinnor som lider men också kvinnor som räddar. ”I mjölnarens spår” är en berättelse som berör och som säkert rymmer mycket av sanning i sig. Den sanning som aldrig blev uppenbarad för att ingen ville se.

Samtidigt finns det något problematiskt med denna roman. Författaren står sina gestalter nära och är så ivrig att berätta deras historia med inre känslor och tankar, att hon till slut ställer sig i vägen för dem och skymmer sikten för läsaren. Särskilt i romanens första del staplas metaforer ovanpå varandra, utan att de får skapa den eftertanke en metafor är avsedd att vara. Ordrikedomen flödar och blir som en församlingsbo en gång sa om prästens predikan; ”vatten för en drunknande”.

Stina Nilsson Bassell kunde ha skalat av sin berättelse och därmed lämnat större plats för läsaren och även sina romanfigurer. Mot den reservationen står en berättelse och handling som berör och skakar om. Och den läsare som utrustar sig med lite tålamod får en bra läsupplevelse.”

Provläs här