Etikettarkiv: novell

Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Standard
Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Länstidningen Östergötland

En sommarkväll hos familjen Engvall.

Bråbogatan 33 i Röda stan, Norrköping år 1922

röda stan-brabogForts från förra veckan:
Ester tittade med bedjande ögon så att alla sprack upp i ett leende och kvickt for ut till köket. Allt annat var framdukat, porslinet med rosorna utmed hela kanten och glasen som de hade fått i bröllopspresent. De hade fru Beda burit in så varsamt och försiktigt, och bordet var dukat för alla nio. Matservisen för tolv personer hade kostat arton kronor. Åh herregud, vad hon avskydde denna tanke på vad saker och ting kostade, och insåg att hon inte hade tänkt så innan hon blev fru Engvall.

När Teodor kom hörde de honom inte gå i ytterdörren. De satt alla i soffan och fåtöljerna i ett pärlande skratt av små toner. Det var bara Ester som var van vid ljudet och som hade lyssnat koncentrerat mot hallen som hörde honom. Samtidigt låtsades hon vara med i samtalet och den uppsluppna stämningen när hon hastigt reste sig upp och gick sin make till mötes. ”Åh, Teodor vilken tur att grannfrun har hjälpt mig med middagen. Utan henne hade det inte blivit så mycket av den varan idag. Min fot värker så”.

Ester visade svullnaden och grimaserade, något hon inte brukade göra, men hon spelade nu på alla strängar. Plötsligt kramade hon om honom, vilket heller inte hörde till vanligheten, mån som hon var att alltid göra det rätta, det som inte skulle väcka hans irritation. Men den här gången tänkte hon bringa kaos i hans sinne.

Samtidigt som hon fångade in honom i denna stela kram klev barnen fram och överräckte den handgjorda träsoldaten. Den var så fint gjord så Teodor häpnade. Med ben och armar samt ett utmärkt målat ansikte kunde man nästan se träsoldaten stå i givakt med sin allvarliga min. Teodor blev stum och undrade vem som berättat om hans nittionio tennsoldater, men visste svaret när han såg in i Sunes stolta ögon.

röda stan-brabog3Teodor blev totalt förvirrad, en liten irritation steg upp som snabbt avtog och ersattes av någon slags vördnad för det han såg. Sune berättade artigt hur de hade gjort och de andra barnen nickade samstämmigt. Då tvingade Teodor fram ett leende trots att de hade kommit innanför hans mur av kantig sten. Det hårda skalet hade därmed fått sig en törn och det var något som Teodor inte kunde förstå. Inte hur, och inte varför, bara att det var en märklig storm som drog över honom.

En fasad vittrar sönder Han hade blivit totalt överrumplad, och alla känslorna hade spretat åt olika håll som en bläckfisks armar som hade mist kontrollen. Och någonstans i dimman hade han sett ett ansikte i soffan som inte skulle vara där. Han kämpade för att inte visa vad som kändes fel inför barnen. Men vad var det som var fel? Snart satt han vid bordet och grytans dofter kittlade honom i näsan. Ljuvligt, hann han att tänka innan han fann sig med besticken i händerna. Varje tugga lyfte honom till höga höjder och alla tankar blev som bortblåsta. Det här, tänkte han, är det bästa jag vet. Gudomligt.

Han försvann in i aromernas värld och sköljde ned maten med vinet. Teodor märkte inte ens att hans glas blev påfyllt med jämna mellanrum, och ansiktet som inte skulle vara där hade så sakteligen försvunnit. Och var barnen hörde hemma brydde han sig inte längre om. Hans blick var på tallriken. Teodor stackaren, var helt uppslukad av det hans kropp så väl behövde och Esters dåliga samvete pockade som en iller på uppmärksamhet. Efter den fattiga matlådan han hade haft med sig, tänkte Ester, så kunde det inte bli annat. Det hade varit ett smart drag av mig, tänkte hon när hon mindes hur hon hade planerat varje detalj noga så att vägen skulle gå dit hon så hjärtligen önskade.

Kära Teodor, tänkte Ester, han blev nog förvirrad av att höra fru Bedas röst i sitt eget hus, samtidigt som han nog var glad och lättad av att maten stod på bordet trots allt. I morse hade han övervägt om han ändå skulle komma hem tidigare för att bistå sin hustru med maten. Men det hade blivit så in i norden mycket att göra så det fanns ingen tid. Suckandes hade han traskat hemåt och väntade inget stordåd i matväg. Hur mycket ordning han än ville ha det i sin omgivning visste han att Ester inte på något vis kunde tillfredställa det behovet just nu. Och hon visade alltid ödmjukt men bestämt åt vilket håll det hela skulle gå, tänkte han med en liten irritation. Hur bar hon sig åt?

Trött och grinig skulle han just gå in genom grinden då han hade mötts av att grannen Eriksson, möbelsnickaren som han inte ens visste förnamnet på, kom från Bråbogatan. En märklig man som definitivt inte hade pli på sin hustru. Hon hade delat ut sina små blad om kvinnlig rösträtt. Bah, sade Teodor för sig själv, nu hade de ju fått som de velat. Förra året fick de ju rösta, tänkte Teodor och hade fnyst till. Dumheter, som tack och lov inte var något för Ester inte. Vad ska det vara bra för? frågade sig Teodor innan han hade gått in på sin tomt.

I sitt stilla sinne, som inte var så stilla, undrade han ändå lite oroligt om Ester trots allt velat rösta? Och om hon ändå hade gjort som hon behagade till slut? För han ville ju så hjärtligen behaga henne, och göra det rätta för henne. Men visst var det han som bestämde i huset? Han hade suckat, för han visste inte, men någonstans anade han att frågan hade fler svar än vad han kunde räkna ut.

Röda Stan-Upplandsgatan-BergslagsgatanbeskEster hade omfamnat Teodor och lett honom till bords. Då hade alla andra tystnat, för på något underligt sätt hade barnen förstått allvaret. Barnen gav honom det de hade tillverkat och han försvann in i något glatt och uppsluppet innan han ens reagerade. Hoppet tändes i Ester om att de var på rätt väg.

De åt en utmärkt måltid och alla berättade saker, framförallt Ester. Barnen fick gå från bordet när de var klara, och Ester började fråga ut frun om hennes man. Ingen i området visste varför han satt i fängelse, inte egentligen. Det var bara Ester som hade fått det berättat av Beda. Så hon visste hon, och här skulle slipstenar dras, tänkte hon när hon sneglade på Teodor som bara såg maten framför sig.

När Teodor tog sin andra portion så passade Ester på. Hon hade lärt sig med åren att lirka och finurligt tråckla så det blev en hård och fast söm. Allt för att få saker och ting dit hon själv ville. Han trodde alltid att det var han som bestämde. Hon suckade över att behöva spela det spelet för att få den perfekta och ordningsamma Teodor dit hon ville. Det hon tyckte var det enda rätta.

Ester var medveten om att det inte alltid var det mest riktiga, men hon var driven av en glöd som brann av iver över att hon nog hade rätt. Och hon behövde det ibland för att stå ut med de gånger hon fick bita ihop och följa med den eviga strömmen. Teodors ström. Hade hon åstadkommit sin vilja med ilska och driven irritation så hade Teodors ilska blossat upp som en kraftig storm på havet. Det visste hon. Hon hade sett det flera gånger då hennes knän hade skakat och hon aldrig hade vetat vad han skulle ta sig till.

Ester tittade på sin guldring och med sitt finger snuddade hon vid den, och plötsligt gnistrade den till. Solen tittade in med sitt svaga leende och hon kände den dagens frukt lysa som det mognaste äpplet. Det var den 28 oktober 1911, dagen då hon blev fru Engvall. Tjugosju år var hon, och skulle ingå äktenskap med mannen som utstrålade sådan säkerhet och klarhet att lugnet hade spridit sig om en god framtid.

Idag visste hon mer, tänkte hon, för han var en gåta som svängde än hit och än dit, likt en pendel. Gode Gud, gör så att han lyssnar på en kvinna i nöd, tänkte hon men visste att om Teodor väl hade bestämt sig för att vägra låta Beda komma till tals, så hade han stängt av sina öron. Hon kastade iväg en suck ner till ringen och sträckte på sig. Den kostade trots allt femton kronor, tänkte hon, och stramade upp sig.

Fortsättning följer…

Länstidningen Östergötland

LÄS HELA PÅ RÖDA STAN SIDA

 

 

 

Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

Länstidningen Östergötland- Novell del 4

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell del 4

Här kommer del 4 av min novell. Sista delen. De andra tre kan ni läsa på min författarsida eller i Länstidningen Östergötland. Den handlar om familjen Engvall, familjen som bodde på Bråbogatan 33, år 1918, där vi bor nu, år 2020. I Röda stan i Norrköping i Sverige i Världen.
Kram!

Hur ser kopparna ut? Jo på den ena älsklingskoppen (från Gotland) är det en fisk och på den andra älsklingskoppen (från farmor) är det en blå blomma.

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar”.

*

Om Stina och hjärnblödningen.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst

 

En novell

Standard
En novell

 

EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

av

Stina Nilsson Bassell

En sommarkväll hos Familjen Engvall på Bråbogatan 33 i Röda Stan år 1922

Per A. Johansson, en av Teodor och Esters grannar, satt i fängelse. Teodor gjorde som alla andra grannar gjorde och tittade med förakt på fru Beda Johansson. Hon och barnen fick uppleva både sorg och våldsamhet av allas elaka blickar och hårda slag. Familjen Johansson hade fem barn och fru Beda slet som ett djur för att allt skulle gå ihop. Ester såg med mildhet på dem och stack till dem lite mat då och då. Hon gjorde det i hemlighet, hennes make skulle inte ha sett på det med blida ögon, för deras jämnåriga söners skull, Sune och Isak. De var så ofta de kunde med varandra, men Sune sade inget till sin far. Han var en klok pojke som skulle börja skolan efter sommaren, Matteusskolan, i samma klass som Isak, tänkte Ester och log. Du milde tid vad de leker bra ihop. Ja, nästan som om det vore klister på dem, skrattade hon för sig själv. Men kände i samma stund sorgen torna upp sig i bröstet för att hon tvingades till det där eländiga smusslandet.

Den bästa lösningen kom Ester på när hon skadat sin fot. Hon bad fru Beda om hjälp med att laga en middag med Teodors favoriter, vilket var grönsaker från trädgården som skulle ligga till grund för den köttbit som Beda hade inhandlat samma dag. Barnen var i trädgården och snidade en tennsoldat i trä till Teodor när Beda kokade och stekte på vedspisen. I kökssoffan satt Ester och gav vänliga men bestämda order.

”Så tycker han om att man skär i så små skivor som man bara kan”, sade Ester och ögonen blev till smala streck, som om hon därmed ville visa Beda hur små skivorna skulle vara.

Radion stod på bordet och Ester lyssnade på tystnaden som ibland avbröts av korta sändningar vilket gjorde att hon hoppade högt, samtidigt som hon uppmärksamt följde Bedas göromål. Den hade kostat hela trettiofem kronor, rös Ester till. Varför i hela fridens namn ska vi ha en radioapparat? Jo, Teodor ville alltid ha det nyaste och det bästa för att därigenom skryta lite när han ville visa upp sig. Jo, märkvärdig ville han vara, tänkte Ester, men samtidigt hade hon sett hur han lät det hela bero när han inte fick några stora ögon för sitt skryt. En märklig man var han, men hans hjärta var gott som guld, och hon visste i samma stund hur rätt hon hade.

 

Fortsättning här: En räddande ängel i Röda stan

 

röda stan 1918

 

Tack till:

Norrköpings stadsbibliotek Anders Åklint, Norrköpings stadsarkiv Elisabeth Calderon och Björn Wahrby, Landsarkivet i Vadstena, Norrköpings stadsmuseum Sofia Hammarqvist.
Samt ett tack till familjen Engvalls dokument som så prydligt ligger i en hög, färdig att ses av andras ögon, och innehåller en sådan skatt att jag genast fick texten framför mig.

 

Novell i Tidningen Kulturen

Standard

Tidningen Kulturen

Hatthyllan

 

altDet var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan.

Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han kände sig själv som en av dem.  Som en intorkad ostbit.

Han tittade upp och suckade. Det var tyst i rummet. Han satt på en hård pinnstol som var röd. Den röda färgen skulle pigga upp. Glädja honom. Men det gjorde den inte. Han bara suckade över raderna han hade läst för hundrade gången. Och som var lika tråkiga även denna gång. Men han var tvungen att göra så. Den behärskade. Allt runt omkring honom behärskade honom.

Mitt på golvet stod hans portfölj. Den var brun och dammig. Allt var dammigt i rummet. Inget hade rörts upp på åratal. Ingen hade upprörts i detta rum på decennier.

Väggen var full av dammiga böcker. En skinnsoffa stod i mitten och dammade ihop.

Han ville bara att tiden skulle komma. Komma in genom dörren och ändra på allt. Lite i taget. Annars skulle det göra så ont. Ögonen skulle tåras. Det blöta skulle sprida sig som askan för vinden. Till slut skulle det plaska om honom och han skulle ha svårt att sitta still. Och det måste han.

Det glimmade till utanför av blixtens skarpa sken. Den nådde inte in till honom. Med sina långa armar vässade den sina klor för att på nytt gå till attack.

De strama bokpärmarna skrattade åt honom där han satt. Förlöjligade honom. Pekade med sina bokstäver på honom och skrattade. Deras sidor vek sig av skratt. De tyckte att han såg löjlig ut i sin bruna kostym och den bruna slipsen. De pratade och viskade om hans underliga sätt gentemot omvärlden.

Han satt och svettades. Svettades och väntade. Som en rädd mus väntade han på ett ljud. Det som skulle befria honom. Det som skulle ta honom till den brännheta stranden med nakna kroppar som var inlindade i bananskal och som skulle få honom att vilja skala av sitt innersta. Det som skulle få honom att aldrig mer sakna rummet. Det rummet han nu vistades i. Satt fången i. Svettades i. Omringad av föremål som bråkade med honom. Och i sin bruna färg talade om hur tråkig han var.

Han sjönk djupare och djupare ner i boken. För att gömma sig. Komma bort från dessa ögon som smärtade så. Den vred sig i varv på varv runt hans höfter. Runt hans nacke. Det plågade honom att känna deras stickande fräna dofter. Deras krampaktiga händer runt hans fingrar.

Han måste stå ut. Han måste härda sig tills tiden kommer.

Det röda äpplet låg på bordet. Det var det enda i rummet som hade färg. Förutom den röda pinnstolen. Hungern slickade honom i ansiktet. Den fick honom ur balans. Han vacklade till på stolen, för ett ögonblick bara. Bara för ett ögonblick. Tiden stod stilla. Tiden stod alltid still nu för tiden. Och hans portfölj stod mitt på golvet och väntade. Brun och dammig. Smörgåsen låg där kladdig och svettig. Precis som han. Precis som alla andra dagar. Han var i ett tillstånd som liknade en seg kola. En seg kola där pappret satt på. Tätt omslöt det kolan som började vitna. Annars var den brun.

Det röda äpplet fick honom att återigen titta upp från boken. Det såg så lyckligt ut i sin röda färg. Han kände hur ögonen fuktades igen. Snart. Snart måste det vara dags.

Han stelnade till när han hörde hur dörren öppnades. In kom han och satte ned sitt arbetsredskap på golvet. Nu var det dags.

Han tog fram sina färger och hela rummet sprakade av blått, rött, grönt och gult. Mannen på stolen kunde inte räkna dem alla. Allting blev bara så glatt. Roligt. Spännande. Ett liv fyllt av färger.

Och mannen på stolen steg upp. Gick fram till sin mintgröna portfölj i mitten av rummet där det lyste av strålkastare. Strålkastarna var riktade på portföljen och fick den att gnistra mot mannen. Han tog den i vänsterhanden och log mot mannen med färgerna innan han gick ut ur rummet. Ett leende spred sig över hans ansikte.

Det här är en härlig dag, tänkte han när solen värmde hans ansikte.

En ljuvlig dag.

Också.

Ja.

 

Stina Nilsson Bassell

Glad midsommar/Novell om familjen Engvall

Standard
Glad midsommar/Novell om familjen Engvall

Glad midsommar på er därute! Här får ni en novell från Röda stan- skriften. Från mig till er.

skriften & jag3

Röda stan fyller 100 år i år och för 100 år sedan flyttade familjen Engvall in i det huset vi nu bor i. Med dessa ord vill jag nu lämna över till en fiktiv berättelse (med fakta insprängt i fantasivärlden) om familjen Engvall.

Läs här:

Novell

…en fortsättningen…en novell…

Standard
…en fortsättningen…en novell…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 5

Sonja sträckte ut sig mellan lakanen. Hon kunde känna doften av honom, den låg som en bit sammet över sängen. Eller var det en känsla av krossat glas?
Hon skakade av sig det och funderade över vad hon tyckte om honom, och kom fram till att han bara var en trotsig handling. Ett litet störande moment log hon, ja för att trotsa deras gulliga vardag tänkte hon syrligt.
Deras låtsasverklighet var verkligen skrattretande, log hon och andades in doften av honom. Han var inte så tokig ändå och kände hur det kittlade till i magen.
Allt hade varit så lätt, men det är ju min charm som ingen kan stå emot, skrattade hon.
Att låtsas behöva hjälp av honom var inget problem för en ensamstående blond mamma fnittrade hon. Vad var det nu? Jo, spisen var det ja.
Och han var elektriker, det visste jag ju, så det var bara att le och se dum ut. Det var inget svårt erkände hon, hon var rätt så nollställd när det handlade om elektriska saker.
Om det inte handlar om elektricitet mellan två individer, tänkte hon och borrade ner sig i kudden av välmående.
Sen hade det gått av bara farten. Lite fick hon ju visa brösten, men mer behövdes inte.
Han var svältfödd stackars han, tänkte hon och fick ett sting av ömhet i bröstet.
Sonja log av hur lättköpta män kunde vara. De var bara det. Utan att se sig om trodde de blint på vad de hade framför sig. Ett par bröst.
Hon log med hela kroppen. Nu höll fasaden på att spricka. Målningen flagna. Tapeten föll i bitar. Det här var så snyggt gjort, log Sonja och steg upp.
Jag tror en och annan granne undrar, det är bra.

Det är en så himla vacker dag, log Sonja och tittade ut. Där gick Katarina och log mot sina barn. Visste hon inte?
Martin hade nog inte vågat tala om det, tänkte Sonja hånfullt. Okej, ska det bli någon ”sanningens minut” så får jag ta tag i det.
Men först ska Martin få svettas lite, planerade hon när hon klädde sig snabbt. Stunden var inne nu, stunden för det lilla efterarbetet.
Hon snabbade sig ut genom trädgården och väl där åkte hennes mungipor upp till ett hej.
Katarina svarade, och de började prata, till slut satt de i Sonjas kök och drack kaffe. Barnen hade Katarina lämnat över till en nyvaken Martin. Han svettades när han såg vem Katarina hade bakom sig, vem hon skulle fika hos. Han svettades och Sonja log. Och från ögonen sköt hon pilar mot Martins hela kropp.
Väl inne i köket drack de kaffe och mumsade på blåbärspajen som Sonja hade gjort, de verkligen mumsade. Och det hade blivit en magisk stämning på bara några minuter.
Skrattet ekade så fönstren skakade, smulorna sprutade över hela golvet.
Sonja protesterade när Katarina ville plocka upp smulorna, de hade ju det riktigt trevligt, tyckte Sonja förvånat. Det var en märklig känsla av välbehag innan sanningens minut skulle komma.
Sonja berättade om sin före detta man, om hur när han hade varit otrogen. Det gick inte att lita på honom sen, sa hon gråtfärdig. Det gick inte att ha förtroende för honom, berättade hon med tårarna sprutande rakt ut. Hon förvånades över alla tårar hon kunde plocka fram så lätt, men tänkte inte mer på den saken utan fortsatte att berätta.
”Och”, berättade hon ”jag hade aldrig trott honom om det, aldrig för mitt liv trodde jag att han skulle gå och vara otrogen”, avslutade hon och skakade upprivet på huvudet.
Förtroendets tid gick blixtsnabbt att fånga. Sonja hade Katarina i sitt nät nu, och klockan tickade i Katarinas huvud, det kunde Sonja se.
När Katarina gick så var det med snabba steg, och Sonja log. Det var en seger, tänkte hon och såg framför sig hur molnen tätnade. Katarina skulle säkert prata med Martin om vad de hade samtalat om. Om vad jag hade berättat, rättade hon sig.
Och visst kunde Katarina inte undgå att fråga honom om natten? Om var han hade hållit hus. Det trodde inte Sonja i alla fall.

Hon stod vid fönstret och tänkte. Långa tankar blev det, och korta tankar som efterföljdes av ett djupt skratt när hon såg framför sig de kommande scenerna som skulle utspelas tvärs över gatan.
När hon stod där åkte en dörr upp med ett brak. Katarina rusade ut, och plötsligt stod Martin i dörren med ett förvånat uttryck. Vilsen och med håret på ända skrek han efter Katarina.
Så, jag behövde inte vänta längre än så här, tänkte Sonja och strök bort en hårslinga som hade hamnat i ansiktet. Inte länge alls, tänkte Sonja och började nynna på en liten melodi. Var det inte den som vann melodifestivalen i fjol? Jo, visst var det den, tänkte hon och tittade rakt in i ett par skrämda ögon tvärs över gatan.

Katter
Med snabba steg var Agnes framme vid dörren. Hon ringde på och väntade. Ett par snabba fötter hördes och en röst skrek ”Katarina”.
När han stod där framför henne förvånades hon inte över de smutsiga fönstren längre. Han var som ett av dem.
Agnes sa rätt ut att en av deras katter hade varit i deras trädgård igen. Att alla deras katter gick och kissade och, sa hon med eftertryck, och bajsade i deras trädgård. Hon brukade inte ta sådana ord i sin mun, men här gällde det att vara tydlig så att de där människorna förstod allvaret i detta stora problem. Nu hade hon fått nog, det fick inte fortgå. Nu fick de hålla odjuren inomhus, eller avliva dem helt enkelt. Svårare än så är det inte, tänkte hon bestämt.
När Agnes hade sagt sitt så vände hon och gick hem. Hon såg inte den lilla bloddroppen som sipprade ut från hans läpp, Martin hade bitit sig. Han hade hört vad hon sa, men ändå inte. Det var som att allting föll samman, de små bitarna blev bara mindre och mindre för Martin, de föll lätta mot marken i samma stund som han tuggade hårt på tungan.

Agnes kände sig nöjd. Nöjd över att hennes ilska för det hon hade sett i natt äntligen hade fått utlopp, att det äntligen fanns någon rättvisa. Han, grannen, hade bara fått smaka på det sura äpplet, tänkte Agnes torrt.
Hon gick med, vad hon tyckte själv, nätta steg, det var som om en stor sten hade fallit från hennes axlar. Bördan hon burit på hade blivit som ett slag i ansiktet mot honom, det hade hon sett. Tydligt och klart hade hon gjort honom medveten om grannarnas existens, tänkte hon segervisst. Något som verkar ha gått dem förbi helt och fullt, innan jag klargjorde saker och ting. Agnes var så glad över att hon hade greppat tag i det som verkligen hade skavt i henne i många år.
Nattens händelse hade gjort att hon blivit medveten om vad det var som hon längtade så efter, och hade gjort i åratal. Hon fick plötsligt stå ansikte mot ansikte med den sanna sanningen. Det som hade gjort henne så lättirriterad på annat, det som fick henne att brusa upp hur lätt som helst.
Det gjorde henne så arg, så explosiv. Här har jag gått och lidit på tok för länge och inte sett det som har varit orsaken.
Men nu så, hade hon gett igen. Det var inte mer än rätt, tyckte hon, att han som hade lockat upp allt till ytan hade fått sig en törn. För det där var ju inte heller rätt att göra mot henne som granne. Det var fel, konstaterade hon.
Han borde ha tänkt på grannarna, och mig la hon till, och rummet som var alldeles upplyst. Vi såg ju allt, och ilskan i hennes tankar blev allt större.
Ja, sen blev ju det här med hans katter precis perfekt, ja en anledning att hon kom på det? Vilket geni jag är, sa hon och klappade stolt sitt bröst.
Vilken tur att jag kom på det, sa hon högt och började klappa händerna.
Katterna var säkert deras, de verkar ju inte ha ordning på något, stackars barn, tänkte hon i samma andetag. Outhärdligt, tänkte hon sen, de blev bara ohyra. Överallt var de ju, nej de skulle bort. Ohyran skulle försvinna, och han skulle få göra någonting åt problemet, det skulle han, tänkte Agnes.
Hon kände nu att hon kunde lämna det obehagliga, det som gjorde så ont i all år och som nu var borta. Lämna och i lugn och ro återgå till sina sysslor. Till sina harmoniska sysslor.

På trappen stod Ruben och såg sorgsen ut. Han skulle ha skakat på huvudet om det hade varit någon idé, men han visste bättre. Tiden kändes för meningsfull för att slösa den på dispyter, ja eller förvånande tankar om dispyter. Han visste att det skulle bli så, så han vände sig bara bort.
Tänkte på Katarina som hade rusat iväg, men vände sig bort åt ett annat håll.
Allt för att komma bort från det som hade hänt, bort från den hemska sanningen.
Jaja, hon hade nog fått veta, stackars sate, suckade Ruben som lät tankarna komma i alla fall. Hon trodde väl aldrig att friden skulle störas, tänkte Ruben medan Agnes gick förbi Ruben in i deras hus. Han kände skammen klia honom på hela kroppen, och när han såg Agnes min var det som om han ville slänga sig på marken.
Han stirrade på den stängda dörren och tänkte i slitsamma känslor.
Jag vet bättre jag, jag gjorde rätt, sa han. Ja vilket liv hade det blivit annars?
Vilket liv, förresten? Hade vi något liv ens då? På den tiden? Ja visst fick vi barn, men sen var det slut med det sexuella. I nästan trettio år har jag svultit, så det var inte så konstigt att jag trillade dit en gång, sa han till sig själv med bestämdhet.
Nu för tiden är det väl inte så va, funderade Ruben, men vad vet jag om vad som döljer sig bakom gardinerna, tänkte han igen.
Nä, det kan jag inte tro ändå, tänkte han när plötsligt såg Martin och barnen i trädgården, inte att man tiger om det som man gjorde förr inte.
Solen sken och fåglarna kvittrade. Ett alldeles nyvaket ljud, som om de ville säga att de just hade stigit upp och skulle vakna allihop, eller i alla fall lyssna.
Lyssna på tystnaden och på oss människor, ja lyssnar ni inte på oss så kvittrar vi i alla fall är nog vad de vill ha sagt, funderade Ruben och log åt sina fantasier.
I ögonvrån såg han ett annat barn som lekte med Sabina medan Axel låg i sin vagn och sov. Så skulle man ha det, tänkte Ruben, så lugnt och skönt. Och ingen Agnes som hela tiden kräver ord och handling, rätt ord och de rätta handlingarna rättade han sig.
För det var inte bara smör hon ville ha utan det skulle vara det rätta märket också suckade han.

Stina

Förstabild keramikhuvud av mig ”Maria”

frukt                                                            Fortsättning imorgon 22 mars del 6