Tag Archives: nytt manus

Visst är det så!

Standard
Visst är det så!
Magnolian blommar, plommonträdet blommar, körsbärsträdet blommar, och tulpanerna har kommit upp. Plötsligt faller det snö från ovan, som i nästa sekund är borta och fram kommer solen som om ingenting har hänt. Det är som man undrar: Var det en dröm?
Men det är precis så jag känner mig nu när jag kastas mellan en väntan och en ivrighet att fortsätta. Jag är en centrifug som har avstannat och som en struts tittar jag fånigt ut i världen. Jag slungas mellan ord som sårar och ord som är varma. Vilket är vilket, och vad är vad? Om det vet jag ej för jag är blott en fundersam figur som fortsätter framåt vad de än har att säga!
Kram Stina som har skickat iväg det nya manuset “Spegeln i rummet utanför”, och som alltid faller allt isär samtidigt som det byggs upp igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gammalt och nytt manus

Standard
Gammalt och nytt manus

Han var den första som läste I mjölnarens spår när den hade klivit ut från tryckeriet i sitt gula omslag, och jag blev så glad. Låt vara att det är min bror, men hans intresse ligger en bit utanför mina romaner så en förvåning spred sig, som tillsammans med glädjen gjorde varandra sällskap på den bitiga vägen.

2015/0714 Häromdagen när regnet öste ned blev denna bok räddningen och jag sträckläste den på en dag!! Tragisk men lättläst och gripande! Tack för en gripande historia om ett människoöde i en ”hård” värld. Ulf

Den person som jag med spänning väntade ut innan den tuffa korrekturläsningen med I mjölnarens spår(hon som skulle läsa manuset) gjorde samma ”resa” med det nya manuset Spegeln i rummet utanför, och det kändes fint. Tack för den läsningen, och tack till alla fina recensioner av I mjölnarens spår. Här kommer några:

Boklysten: ”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”

Corren: ”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg”.

Erikas bokprat ”Det här är en mycket fin och välskriven bok som jag tar till mitt innersta. Det finns så mycket att diskutera om Emmas liv och öde. En alldeles utmärkt bokcirkelbok. Vad är det som styr en människas handlingar? Hur påverkas vi av arv och miljö?”

De bästa 2016

Årets favoriter

Fler recensioner

Kram på er alla som lyft mig till höga höjder. Med fina ord kommer man långt. Ska försöka lyfta er, men ni är ju så många…

Stina

Det är speglar överallt

Standard
Det är speglar överallt

Känner mig tom, sådär som när jag ser Sveriges mästerkock. Fem, fyra, tre, två, ett, och noll. Ta ett steg bakåt, och man har lagt sin hand på sitt mästerverk eller det katastrofala, en extra gång.

Texten till nya manuset behöver många gånger till, Spegeln i rummet utanför behöver många duster än, innan den kan lägga sig ner för att vila. Vila, vad är det? Är det att lyssna på en bok? Eller höra fåglarna som kommer med sina starkare och tydligare röster när värmen omfamnar oss. Eller kan det vara att vända sitt ansikte mot solen?

Det är olika för alla. En del vilar när man diskar, lagar mat, eller plockar med något. Att pyssla kan vara vilande. Men en sak är säker: Det är inte vilande att skriva en roman.

Det är spännande att treva runt i sina gömmor och hitta karaktärer som man har modellerat fram. Berättelserna i berättelsen börjar ta form, och i allt hänger, ska hänga, den röda/blå/svarta/vita tråden och dinglar. Ibland är den slak, och ibland spänner den sig som en katt, redo till attack. Det påminner mig om Slaka utanför Linköping där jag bodde på landet.

Är namnet en betydelse av någon slags ”slakhet” i den lilla byn? Lätt och ledig by? Med en hängmatte- känsla som genomsyrar hela landsbygden i Slaka? Nåja, det var härligt och det var fruktansvärt.

Att komma utifrån var som att se Änglagård framför sig. Folk stirrade, den hjälpande handen existerade knappt, och en del grannar såg man inte lyfta handen till en hälsning en kylig vinterdag. Hör här:

Min sambo skulle till jobbet klockan sex på morgonen en vinterdag. Det var nog tio minus och bilen skar ihop, som om marken hade krupit in i motorn. Det var en bit ner till bussen som han skulle tvingas att ta, men plötsligt kom en bil på den lilla vägen. Det var våra grannar som bodde i en klunga av hus en bit längre ner. Vad jag förstod hade de gamla anor i bygden. Min sambo vinkade glatt och kände glädjens minut fara upp i honom för att sedan dala långsamt ner. Han gjorde tecken att de skulle stanna, men bilen for rakt förbi. Och ingen hälsning kom tillbaka.

Så kan livet vara på landet. En hägring, en illusion, en exotisk dimma. Som i morse, dimma, och jag älskar dimma. Det är så jag känner mig nu: Dimmig och tom. Eller, inte tom, men att jag inte är färdig än! Inte med något, i alla fall inte med Spegeln i rummet utanför.

/Kram Stina

img_0100