Etikettarkiv: östergötland

Mitt älskade Sanden

Standard
Mitt älskade Sanden

I rosens namn. Nej, varför ska det alltid bli en filmtitel eller en boktitel för mig (skärp dig nu Stina, lev i verkligheten, och det är ju det jag gör  )? Tja, vissa titlar etsar sig fast. Och filmen var himla bra!

Mitt älskade Sanden. Mitt älskade vatten. Min älskade ros.
Där är hustaken, berget, bryggan, släkten, historian (min släkts historia och väldigt mycket mer).
Lördagskram!

Mina böcker ute på vift i Östergötland

Standard
Mina böcker ute på vift i Östergötland

Mina böcker finns hos Reijo på Antikvariatet i Norrköping, Anders på Söderköpings Bokhandel & Antikvariat, Suzanne på My Art Factory Norrköping, Mimmi på Tempo TrolletSöderköping, och Barbro på Edgards på Lagnö Söderköping.

Spegeln i rummet utanför utspelar sig i Sanden, Sankt Annas skärgård, och Småland.
I mjölnarens spår utspelar sig utanför Åtvidaberg.

Recensioner av I mjölnarens spår:
Boklysten
”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”


Corren
”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg.”


bokannicka
”Svek, lögner, psykisk misshandel, övergrepp och en kvinnosyn som får mig att rysa. Emmas öde berör mig ända in i hjärtat.” Betyg 4 av 5

—-

Recensioner av Spegeln i rummet utanför:
Systrarsbokhylla
”En riktig sommarbok!📷 Sådär lagom lättläst och den pendlar på ett vackert sätt mellan olika tidsåldrar, där alla kvinnorna i boken har sina olika problem. Jag kan rekommendera denna boken en solig sommardag på stranden. Där är den perfekt 📷.”


bokfiii
”Stina har en förmåga att fängsla läsaren i sin skildring av dåtid och nutid. Där hon belyser vikten om att kvinnor ska respekteras och behandlas med värdighet och inte som männens egendom! Jag kan varm rekommendera denna bok som får 5 av 5 ”


Boktanten
Betyg: 📷📷📷📷 (4/5)
”Stark och gripande om kvinnors kamp genom tiderna.”

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår. Epilog.

SANDEN (LT)

barn-tavlaJag satt och målade akvarell i vår trädgård i Sanden. Jag var 16 år och allt kändes så fridfullt med solsken och färger. Det lilla huset med två rum och kök hade gjorts om och hantverkaren hade anlänt med sin familj för att beskåda resultatet.

Mamma skulle bjuda dem på mat och jag målade när deras åttaåring satte sig blygt nyfiket bredvid mig. ”Måla du också”, sa jag. Hon skakade på huvudet ”Jag kan inte”, sa hon med sorgsen stämma. Jag blev alldeles illa berörd av denne söta, lilla flicka, som inte trodde hon ”kunde” måla. En sådan liten tjej som redan backade inför livet, tänkte jag, och gav henne försiktigt ett papper och en pensel.

Tveksamt började hon att måla med en min som sa ”Du ser, jag kan inte”. Jag sa gång på gång hur fint det blev. Inte överdrivet, utan med ett lugn som förvånade mig själv. Hon blev lugn, och skrattade till slut. —Jag kände en värme och en gemenskap som var så fin och nådde ända ut till havet. Och det var just dit jag skulle gå. Till havet, till stranden, för att skölja bort mina färger inuti mig för att sätta på andra mildare färger. Och jag började gå och flickan följde med..

Länstidningen ö-sanden- minnenVill du ta ett dopp”, frågade jag, och hennes ansikte lyste som var den av smaragd. ”Ja”, glittrade hon med ögonen. ”Men jag har inget badlakan”, sa hon och såg återigen sorgsen ut. Det var som om hela världen tyngde ned hennes axlar. ”Du kan torka dig på min”, sa jag och visade min stora handduk. Då sprang vi ner och hoppade i vattnet fortare än kvickt. När vi var uppe i huset igen kom flickans pappa, som när han såg flickan med min handduk på hennes kropp började storskälla.

Han skrek och drog henne hårt i armen varpå han väste ”Du ska inte låna andras handdukar. Förstått!” Flickan började småskaka i hela kroppen och tittade ner mot golvet. Jag sa högt och klart, så att han inte skulle missa det, att hon fick låna min handduk, och att jag med glädje lånade ut den. Jag betonade ”fick låna” och ”med glädje” med en extra vänlig ton. Sedan berättade jag högt om hur roligt vi hade haft det och hur skönt vattnet hade svalkat. Till slut släppte pappan flickans arm. I ren häpnad över mina ord, eller att jag sa dem med sådan kraft och (låtsas) glädje, jag vet inte. Förvåningen gjorde i all fall att han tystnade och släppte det hårda taget om flickans arm.

Jag blöder, kände jag ännu mer när flickan och jag var själva och hon nästan viskade fram att han inte var hennes riktiga pappa och att han brukade vara sådan mot henne.

Hennes mamma hade träffat denne man för några år sedan, sa hon, och de hade, förutom mammans dotter, fått ett gemensamt barn ”Som han är väldigt snäll mot”, viskade hon i en mycket sorgsen ton.

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.Sedan gick vi in i vardagsrummet med den öppna spisen och hon tittade storögt på det svarta pianot. ”Spela om du vill”, sa jag, och hon satte sig för att klinka. Då kommer pappan inrusandes och skriker åt henne att sluta. Återigen sa jag lugnt, att det går jättebra och log mot honom trots att jag skulle vilja klösa honom i ansiktet. Flickan for hem, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag hoppas det gick bra för henne i livet, och jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Det går inte många månader innan den märkliga händelsen spelas upp i mitt huvud. Och jag blir sorgsen. Namnet är glömt sedan länge, men inte i mitt hjärta.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

”Det persongalleri som målas upp är helt otroligt”

Standard
”Det persongalleri som målas upp är helt otroligt”

biulasbooks: Recension Spegeln i Rummet Utanför av Stina Nilsson Bassell
Dåtid möter nutid och kvinnans kamp fortgår. Stina låter oss möta Elsa från 1600-talet som desperat flyr sin despotiske far. Utklädd till man flyr hon på sin häst genom ett kallt Sverige men med hjälp av starka kvinnor klarar hon sig undan och dag för dag kämpar hon för att nå sitt mål, byn Sanden.

Sommaren 2006 tillbringar kvinnan Suset sommaren i Sanden tillsammans med sin familj. Långa soliga, lata dagar i sommarparadiset störs av en butter make och en trotsig tonåring. I sin längtan att komma bort får Suset låna en gammal skrivbok av en äldre kvinna i byn, boken tar henne på en resa tillbaka till 1600-talet.

Elsas och Susets resa blir allt mer sammanlänkade ju längre in i boken man kommer och trots att det skiljer 400 år mellan händelserna så har mäns syn på kvinnor till viss del inte alls förändrats.

Efter en liten trög inledning för mig att komma in i boken så rinner sidorna iväg. Stina Nilsson Bassell målar upp en fantastisk värld beskriven med ett otroligt fint språk, det är nästan som att läsa poesi bitvis. Ibland är det faktiskt språket och inte berättelserna som trollbinder mig. Det sätt som hon beskriver miljön, naturen och människorna får mig att vilja vara där, det är nästan som man är där.

Historien om Elsa fångar mig utifrån ett historiskt perspektiv men det är nutiden och sommaren i Sanden som får mig att vilja ha mer. Det persongalleri som målas upp är helt otroligt och jag vill lära känna dessa människor än mer och höra deras historier berättas.

Betyg: 🦋🦋🦋🦋

biulasbooks

Foto biulasbooks

Köp här:

bokus 

adlibris

ginza

cdon

m.fl.

Ljudbok:

bokus             Mp3-Cd                      CD- Bok

adlibris         Mp3- Cd                       CD- Bok

bokon

storytel

ginza          Mp3-Cd                            CD- Bok

m.fl.

 

Nya bilder av historisk roman

Standard
Nya bilder av historisk roman

I mjölnarens spår:

bokannicka ”Svek, lögner, psykisk misshandel, övergrepp och en kvinnosyn som får mig att rysa. Emmas öde berör mig ända in i hjärtat. 4 av 5″

Ett Kapitel ”Med ett poetiskt vackert språk får vi följa Emmas kamp för tillvaron. Stina beskriver allt så fint, fast det är så hemskt.”

stinas boksida ”Det är en mörk berättelse och Emmas öde griper verkligen tag i mig. Ett så tragiskt liv på grund av pappans oväntade beslut. 4 av 5″

Corren ”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg”

Villa Freja ”Hon har lyckats med ett mästerverk. Det är en så finstämd och känslomässig berättelse rakt igenom. Om den starkaste kärlek men också om fruktansvärda barndomar, svek, övergrepp, sorg och saknad.”/⭐ ⭐ ⭐ ⭐ 

Boklysten ”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”

Tematrio- Kvinnor skriver om män, Top ten Tuesday-Bästa böckerna 2015

Tematrio- Parrelationer, Tematrio- Sommarens minnesvärda

Sommarens bästa- en tisdagsenkät, Bäst 2015, Tematrio-Jobbiga böcker

Spegeln i rummet utanför:

Kultursidan.nu ”Stina har gjort det lika mästerligt som Jane Austen gjorde.”

Bokprataren ” Det är en fantastisk bok som jag verkligen kan rekommendera av hela mitt hjärta. 4/5″

BOOKSBYMARIE ” Läs! Bli berörd! Bli engagerad! Läs!”

My Loved Books ”Omtumlande, stark och mörk. Bitvis hjärtskärande. 5 av 5”

bokfiii ”Stina har en förmåga att fängsla läsaren i sin skildring av dåtid och nutid. Där hon belyser vikten om att kvinnor ska respekteras och behandlas med värdighet och inte som männens egendom!. 5 av 5

Evas Boktankar alla karaktärer, stora som små, var väl gestaltade och hade en viktig del i berättelsen. Jag kan nog inte säga mer om boken, förutom att jag älskade den!  5/5″

”Månadens bästa bok var helt klart Spegeln i rummet utanför, som berörde mig djupt. ”

Topp fem 2019 ”Med det fina språket och den otroliga handlingen var det svårt att INTE fastna! Det här är definitivt en sån bok som jag kan (och kommer) läsa flera gånger.”

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar”.

*

Om Stina och hjärnblödningen.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Familjen Wass 1932, de har just arrenderat Sandens lanthandel

SANKT ANNA (LT)

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

”Norrköpings Tidningar: Nu stänger lanthandeln för gott.” Trist men sant. Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna. Vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det. Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng. Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom, och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Länstidningen ö-sanden-minnenJag funderade var affärsdisken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås. Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

På en bild finns de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel. Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar. Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och Birgitta (min mamma) väntar skolan. Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar en efter en av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds. Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Annas skärgård? Med militären i Tyrislöt, ransoneringskort och mörkläggning svepte vindarna ända ut till Sankt Annas skärgård. Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten, Hagaborg i Svalsjö, ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus och inland. Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrendatorer hos Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden? Tvätta lakan i sjön (har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster. Pensionatets guldtid då gästerna kunde anlända på moped berättade Tulle för mig (Sandens maskot, han i backen). Det var en tid som var lika blandad med känslor som det är idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var en hel massa ”blandade känslor”. Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långväga släkt). Jon Birgersson på 1600-talet var Lisken Svensdotters morfars far. Hon ingår i min släkt på 1700- talet, en fascinerande kvinna som var gift fem gånger.

Jons bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen. Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken. Bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk på bryggan. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga lät bygga upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att vackert pryda byn. Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hisnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vi var ett ungdomsgäng, ett trevligt sådant, som hade lite festligheter för oss. Vi åkte med båtar ut till Knåteboudd för att grilla och dricka. Min dåvarande sambo hade gitarren med sig. Det blev mysigt och skojigt, och lite för mycket knott. Jag var alltid lite nervös på vägen hem, även fast båtfärden var kort, för ingen hade flytväst. ”Det var ju bara så kort bit”, sa vi alltid. Men en kort bit kan bli ödesdigert lång. Vi var de fasta sommarboende som alltid fick tillökning när det närmade sig säsong för pensionat och affär. Personalen, som var tjejer, var ett glatt tillskott eftersom det mest var killar i det ursprungliga gänget. En gång ordnade vi beach-party och jag fick 98 små flätor i håret till min förvåning. Det var en av personalen på pensionatet som gjorde dem. Öarna var välbesökta, och vattnet likaså. Men bäst av allt var att sitta på affärstrappan framför kiosken och äta en glass. Jag som älskar trappor. Och här var utsikten gudomlig över vatten och backen ner till bryggorna och det gamla magasinet. Jag återkom dit flera gånger om dagen på mina sommarvistelser. Med samma rofylldhet satt jag där, alltid samma rofylldhet, men trappan förändrades. Det är alltid en förändring, men ändå finns det likadana där som en gåtfull tystnad.

Jag hade semester från de karaktärer som jag hade skapat i min nya roman. Det kändes bra, men saknade dem, och undrade vilken väg de skulle ta sedan. Men när jag satt där och såg bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapade livfullhet, som med de fasta hustaken bildade en sådan rofyllhet att jag inte såg getingen förrän den var för nära, åkte handen ut kvickt och gjorde så att ringen for av fingret. Det blev ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse den sommaren blev ”var är ringen”. Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden.

Text: STINA NILSSON BASSELL  Bild: Anders Axelsson

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Hela recensionen av Kulturladies 2018

Standard
Hela recensionen av Kulturladies 2018

kulturladies

”Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vid minnen av en lycklig tid, en tid när hon fortfarande kunde andas…” Så börjar denna historiska roman om ett gripande kvinnoöde.

Levnadsglada Emma växer upp i ett kärleksfullt hem och framtiden ser ljus ut. Hon planerar en framtid med kärleken Alfred. Men allt kullkastas när hon tvingas gifta sig med den dubbelt så gamla storbonden. Hur kan så mycket ondska finnas i en man?

Emma är en överlevare och jag grips av hennes öde. Jag sträckläste boken och tänkte mycket på alla de kvinnor vars livsöden aldrig berättats… Stort tack @stinanilssonbassell för denna läsupplevelse och hur historien vävdes samman till ett pussel som gav förståelse för människornas agerande

*

Ulrica W rated it really liked it 4 stjärnor på Goodreads (Kulturladies)

En historisk roman om ett grymt kvinnoöde.

Levnadsglada Emma växer upp omgiven av en kärleksfull familj. Hon har en fästman som hon ser fram emot att dela livet med. I ett slag förändras allt och fadern har bestämt att hon ska gifta sig med den dubbelt så gamla storbonden i byn…
Emmas liv slås i kras. Hoppet återvänder när hon blir gravid, nu kommer allt att vända. Och det gör det, men inte på det sätt Emma tänkt sig.

i mjölnarens spår-framsida
Nu i Storpocket med nytt omslag.

bokus                                                                                         Ebes förlag