Etikettarkiv: Sankt Annas skärgård

Spegeln i skärgården

Standard
Spegeln i skärgården

En nytillverkad bild av en av mina romaner. Romanens omslag av Danielle Pamp. Boken ligger i en bild av Sanden, Sankt Annas skärgård. Det är där delar av romanen utspelar sig (år 2006 och år 1673).

Recensioner av Spegeln i rummet utanför:
”Månadens bästa bok. Jag älskade den! Betyg: 5/5″”/ Evas Boktankar

”Det persongalleri som målas upp är helt otrolig!”/biulasbooks

”Olika tids epoker & olika människors livs vävs samman som en sagolik väggbonad.”/ boksniffaren

”En trevlig läsning med härlig sommarkänsla.” /Systrarna Leos Bokprat

Här finns den:

Bokus

collage_spegel_grind

Sommarhälsning

Standard
Sommarhälsning

En sommarhälsning från Sanden, Sankt Annas skärgård, och min fina dotter. På bryggan avhandlas det kaffe och bok. Som det ska vara, som det ska vara…

Spegeln i rummet utanför är på sin rätta plats. Det är i Sanden en del av handlingen utspelar sig 😉

 

fedra-spegeln4Recensioner av Spegeln i rummet utanför:

”…samma känsla som Jane Austen… mycket läsvärd. 5 av 5”/ Christina Wernersson

”…#MeToo berörs på många sätt.”/ BOOKSBYMARIE

”Omtumlande, stark och mörk. Bitvis hjärtskärande. 5 av 5 ”/ My Loved Books

fedra-spegeln3”Gripande, trovärdig och välgestaltad berättelse som berör.”/ I min bokhylla

”Månadens bästa bok. Jag älskade den! Betyg: 5/5″”/ Evas Boktankar

”Det persongalleri som målas upp är helt otrolig!”/biulasbooks

”Olika tids epoker & olika människors livs vävs samman som en sagolik väggbonad.”/ boksniffaren

”En trevlig läsning med härlig sommarkänsla.” /Systrarna Leos Bokprat

 

”En trevlig läsning med härlig sommarkänsla”

Standard
”En trevlig läsning med härlig sommarkänsla”

Recensioner av Spegeln i rummet utanför:

”…samma känsla som Jane Austen… mycket läsvärd. 5 av 5”/ Christina Wernersson

”…#MeToo berörs på många sätt.”/ BOOKSBYMARIE

”Omtumlande, stark och mörk. Bitvis hjärtskärande. 5 av 5 ”/ My Loved Books

. ”Gripande, trovärdig och välgestaltad berättelse som berör.”/ I min bokhylla

”Månadens bästa bok. Jag älskade den! Betyg: 5/5″”/ Evas Boktankar

”Det persongalleri som målas upp är helt otrolig!”/biulasbooks

”Olika tids epoker & olika människors livs vävs samman som en sagolik väggbonad.”/ boksniffaren

”En trevlig läsning med härlig sommarkänsla.” /Systrarna Leos Bokprat

Läs på: Omnible

 

 

Recension av Systrarna Leos Bokprat

Standard
Recension av Systrarna Leos Bokprat

Systrarna Leos Bokprat

Sommaren 2006: vi får följa de bofasta och sommargästerna i Sanden. Deras vardagsproblem med onda ryggar och tonårsdöttrar med svårt humör. Men allt är inte som det ska då dottern Clara får hotfulla meddelanden från en okänd stalker. Och Britas man blir lite väl våldsam emellanåt.
Suset har en sak som håller hennes humör uppe- en gammal skrivbok med en 300 år gammal berättelse.
📖
1673: Elsa flyr för sitt liv genom Sverige, efter att hennes man och systerdotter har avrättats till följd av ett brutalt mord. Mannen som jagar Elsa är hennes far, som också är inblandad i mordet. Han är beredd att jaga henne så långt det krävs för att få tag på henne – och för att en gång för alla tysta henne.
📖
Det är två spännande delar var för sig, men jag hade hoppats på lite tydligare kopplingar mellan dem. Jag skulle vilja fördjupa mig i de två berättelserna och tycker gott det finns utrymme för två böcker, en om folket i Sanden och en om Elsa.
En trevlig läsning med härlig sommarkänsla. //Anna

systrarnaleosbokprat-spegeln
Bild Systrarna Leos Bokprat

Mitt älskade Sanden

Standard
Mitt älskade Sanden

I rosens namn. Nej, varför ska det alltid bli en filmtitel eller en boktitel för mig (skärp dig nu Stina, lev i verkligheten, och det är ju det jag gör  )? Tja, vissa titlar etsar sig fast. Och filmen var himla bra!

Mitt älskade Sanden. Mitt älskade vatten. Min älskade ros.
Där är hustaken, berget, bryggan, släkten, historian (min släkts historia och väldigt mycket mer).
Lördagskram!

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår. Epilog.

SANDEN (LT)

barn-tavlaJag satt och målade akvarell i vår trädgård i Sanden. Jag var 16 år och allt kändes så fridfullt med solsken och färger. Det lilla huset med två rum och kök hade gjorts om och hantverkaren hade anlänt med sin familj för att beskåda resultatet.

Mamma skulle bjuda dem på mat och jag målade när deras åttaåring satte sig blygt nyfiket bredvid mig. ”Måla du också”, sa jag. Hon skakade på huvudet ”Jag kan inte”, sa hon med sorgsen stämma. Jag blev alldeles illa berörd av denne söta, lilla flicka, som inte trodde hon ”kunde” måla. En sådan liten tjej som redan backade inför livet, tänkte jag, och gav henne försiktigt ett papper och en pensel.

Tveksamt började hon att måla med en min som sa ”Du ser, jag kan inte”. Jag sa gång på gång hur fint det blev. Inte överdrivet, utan med ett lugn som förvånade mig själv. Hon blev lugn, och skrattade till slut. —Jag kände en värme och en gemenskap som var så fin och nådde ända ut till havet. Och det var just dit jag skulle gå. Till havet, till stranden, för att skölja bort mina färger inuti mig för att sätta på andra mildare färger. Och jag började gå och flickan följde med..

Länstidningen ö-sanden- minnenVill du ta ett dopp”, frågade jag, och hennes ansikte lyste som var den av smaragd. ”Ja”, glittrade hon med ögonen. ”Men jag har inget badlakan”, sa hon och såg återigen sorgsen ut. Det var som om hela världen tyngde ned hennes axlar. ”Du kan torka dig på min”, sa jag och visade min stora handduk. Då sprang vi ner och hoppade i vattnet fortare än kvickt. När vi var uppe i huset igen kom flickans pappa, som när han såg flickan med min handduk på hennes kropp började storskälla.

Han skrek och drog henne hårt i armen varpå han väste ”Du ska inte låna andras handdukar. Förstått!” Flickan började småskaka i hela kroppen och tittade ner mot golvet. Jag sa högt och klart, så att han inte skulle missa det, att hon fick låna min handduk, och att jag med glädje lånade ut den. Jag betonade ”fick låna” och ”med glädje” med en extra vänlig ton. Sedan berättade jag högt om hur roligt vi hade haft det och hur skönt vattnet hade svalkat. Till slut släppte pappan flickans arm. I ren häpnad över mina ord, eller att jag sa dem med sådan kraft och (låtsas) glädje, jag vet inte. Förvåningen gjorde i all fall att han tystnade och släppte det hårda taget om flickans arm.

Jag blöder, kände jag ännu mer när flickan och jag var själva och hon nästan viskade fram att han inte var hennes riktiga pappa och att han brukade vara sådan mot henne.

Hennes mamma hade träffat denne man för några år sedan, sa hon, och de hade, förutom mammans dotter, fått ett gemensamt barn ”Som han är väldigt snäll mot”, viskade hon i en mycket sorgsen ton.

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.Sedan gick vi in i vardagsrummet med den öppna spisen och hon tittade storögt på det svarta pianot. ”Spela om du vill”, sa jag, och hon satte sig för att klinka. Då kommer pappan inrusandes och skriker åt henne att sluta. Återigen sa jag lugnt, att det går jättebra och log mot honom trots att jag skulle vilja klösa honom i ansiktet. Flickan for hem, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag hoppas det gick bra för henne i livet, och jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Det går inte många månader innan den märkliga händelsen spelas upp i mitt huvud. Och jag blir sorgsen. Namnet är glömt sedan länge, men inte i mitt hjärta.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskMin mamma och mormor Olga med pensionatspersonal 1943-44. Mamma i randig blus med huvudet lutat mot mormor.

Sankt Anna (LT)

Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrenderade av Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Ture Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sedan arrendera en lanthandel vid kusten.

Ett stort kliv rakt ut i havet. Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vad som drev dem? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst. Men de kom dit och kunde överta den för att senare ge affären ett nytt och större hem. Sedan dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stilig, sälja sina smörgåsar.

”Det här var en affärsidé” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma situation som det hon hade växt upp i. I en familj med nio barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört) som kortade hans liv? Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol. (1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter). Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897.

När han dog var där nio barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla och resten av barnaskaran som var mellan två och tjugo år. Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var att få det dagliga att fungera. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.

Länstidningen3Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning. Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste (hur det nu gick till, med ransonering och allt). Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet. Enligt min mamma så stod pappa Ture i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälpt till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.

Jag hörde mamma berätta om att de tvättade i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten och strax är du i Harstena. Där i havet hamnade tvätten och mamma dök i för att hämta upp den. ”Roligt”, har hon sagt.

Morbror Olle i affären var alltid så underfundig. Han hade ett skimmer över sig och ögonen kunde plira när han sa en kommentar. Jag blev alltid varm i hela kroppen. Han fick en att känna sig varm och nära. Mamma berättade att han hade rullat ett hjul nedför backen och sagt med glimten i ögonen ”Nu är det hjul igen”. Alltid något på tungan, men ibland inte så mycket bara en gåtfull blick och en klurig mun.

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

Det fanns också gott om folk från fastlandet som gästade ön, och så dök de upp från badplatsen i byn och köpte sin glass. När morbror Olle hade affären, till 1986, var den öppen året om. Sedan dröjde det inte länge förrän det bara var sommaröppet. I affären kunde man allt som oftast prata engelska, om man inte behärskade tyska. För det var tyskar de bestod av som oftast, turisterna. Min dotter arbetade i affären under sex somrar, och hon kunde lite av språket. Gissa om hon hade nära till jobbet. Fem sekunder till sommarjobbet är väl ett supersommarjobb?

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskI många år fanns en (flera) tysk familj boendes på pensionatet. Jag fann en mycket härlig kompis i ena dottern. Hon och jag utforskade Sanden-världen. Tonåringar som vi var hade vi alltid något spännande på gång och vi var på något sätt lika. Var det åldern? Eller var det en likhet? Och att vi fungerade så bra ihop berodde det också på en närhet med varandras tankar? Vi kände igen oss i varandra. Jag sov allt som oftast i hennes pensionatsrum, och hela världen var så rolig med denna tonårskompis.

När jag var tonåring fanns det alltid varma, färska bullar man kunde köpa. Lukten letade sig alltid ut som en omfamnande varm kram och blandade sig med den värme som dagen skulle ge. Alltid sol i min tonårstid. Alltid ett morgondopp. Jag älskade att gå barfota ner till den tomma stranden, förutom de två solstolarna som de äldre pensionatsgästerna alltid ställt ut på morgonen, och gå ut i vattnet för att sjunka ned i med hela kroppen. Jag sprang inte, inte på morgonen, det gjorde jag senare på dagen. Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar i så många somrar. Ända sedan barnsben.

Det andas historia, så mycket finns det där som bara skriker om att få bli berättat. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i hus, byar, eller städer. Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenar kunde tala” eller träden för den delen. Nu kan de inte det. Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något. Jag älskar att höra gamla människor berätta. Och på tal om det så ska jag berätta… (det blir en annan historia)

Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus. Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet. Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Mormor Olga satt i sin trädgård omgiven av sina rosor. De var överallt. Rosorna. Ofta vinkade folk som gick förbi. Som till en drottning. Hon var rosornas drottning. Sandens drottning. Finklädda gick de nedför berget från Örnboet som majestätiskt tornade upp sig mellan trädtopparna och vidrörde himlen. De vinkade till mormor som satt rakryggad och drottninglikt vinkade tillbaka. Tack mamma, mormor och alla andra släktingar för att jag finns!

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

Små tankar blir hela böcker

Standard
Små tankar blir hela böcker

Länstidningen Östergötland

Författaren Stina Nilsson Bassell har knytningar till Sankt Anna

Författaren Stina Nilsson Bassell har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

Jag+ute5-bäst

SÖDERKÖPING (LT)

Stina Nilsson Bassell är född i Västervik 1963, har varit sommarboendes i Sankt Anna, Åtvidaberg och bor numera i Norrköping. Efter en tid i Linköping, där hon upptäckte skrivandet och sin sambo, har hon ägnat sig mer och mer åt det skrivna ordet.

Hon har tidigare frilansat som radioreporter, men skrivandet tog över och 2010 kom hennes första bok ut. Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond och Region Östergötlands honnörsstipendium. Hon har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

– Jag skriver ner små tankar och idéer när jag får dem. Har jag inga (vilket sällan händer, ta i trä) så sätter jag mig i trädgården och skriver ner vad jag ser och vad jag hör. Så kort eller så långt som jag själv vill. Sedan har man något att bygga av, och för mig blev det en vuxensaga, Mannen i rocken. Eller jag funderade (hjärnan brast plötsligt ut i långa berättelser) på vad som hade hänt i ett hus vi hyrde efter att jag hade fått veta lite om vilka som bott där. Det blev för mig den historiska romanen I mjölnarens spår, men lät allt utspela sig utanför Åtvidaberg (Fjärsbo, samt påhittade gårdar). Jag ville fånga känslan av en sommar i Sanden och Sankt Annas skärgård 2006, med lite ”skruv”, och ville ha med en riktig avrättning i Småland 1673. Hur skulle det gå ihop? Det blev ett pussel för mig så att varje bit skulle passa i Spegeln i rummet utanför.

Stina har några kommande skrivprojekt:
– Jag vill gå till min egen släkt i mitt skrivande (de är redan med i mina befintliga romaner ”på en höft”) som jag har fått fram uppgifter på ända ner till 1600-talet. De har i omgångar bott på samma gård, Fjärsbo, utanför Åtvidaberg. Jag har inte släktforskat utan det är tack vare andra som jag vet det jag vet. Det kommande skrivprojektet handlar lite mer om släkten, men fiktion, förstås. Det är där jag trivs som bäst. I fiktionens värld. Men givetvis kommer kvinnan ha en betydande roll här som i alla mina romaner.
– Sedan har jag redan börjat skriva om mina hjärnblödningar, men det är lite för tungt fast jag vet att det är nödvändigt, berättar Stina.

Hon har även har tilldelats Region Östergötland Honnörsstipendium 2015 med motiveringen:
”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

Läs i Länstidningen Östergötland.

Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

Berättelser i skärgården & utanför Åtvidaberg

Standard
Berättelser i skärgården & utanför Åtvidaberg

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Läs mer och köp här: Adlibris, Bokus