Tag Archives: skriva

Det är speglar överallt

Standard
Det är speglar överallt

Känner mig tom, sådär som när jag ser Sveriges mästerkock. Fem, fyra, tre, två, ett, och noll. Ta ett steg bakåt, och man har lagt sin hand på sitt mästerverk eller det katastrofala, en extra gång.

Texten till nya manuset behöver många gånger till, Spegeln i rummet utanför behöver många duster än, innan den kan lägga sig ner för att vila. Vila, vad är det? Är det att lyssna på en bok? Eller höra fåglarna som kommer med sina starkare och tydligare röster när värmen omfamnar oss. Eller kan det vara att vända sitt ansikte mot solen?

Det är olika för alla. En del vilar när man diskar, lagar mat, eller plockar med något. Att pyssla kan vara vilande. Men en sak är säker: Det är inte vilande att skriva en roman.

IMG_0101

Det är spännande att treva runt i sina gömmor och hitta karaktärer som man har modellerat fram. Berättelserna i berättelsen börjar ta form, och i allt hänger, ska hänga, den röda/blå/svarta/vita tråden och dinglar. Ibland är den slak, och ibland spänner den sig som en katt, redo till attack. Det påminner mig om Slaka utanför Linköping där jag bodde på landet.

Är namnet en betydelse av någon slags ”slakhet” i den lilla byn? Lätt och ledig by? Med en hängmatte- känsla som genomsyrar hela landsbygden i Slaka? Nåja, det var härligt och det var fruktansvärt.

Att komma utifrån var som att se Änglagård framför sig. Folk stirrade, den hjälpande handen existerade knappt, och en del grannar såg man inte lyfta handen till en hälsning en kylig vinterdag. Hör här:

Min sambo skulle till jobbet klockan sex på morgonen en vinterdag. Det var nog tio minus och bilen skar ihop, som om marken hade krupit in i motorn. Det var en bit ner till bussen som han skulle tvingas att ta, men plötsligt kom en bil på den lilla vägen. Det var våra grannar som bodde i en klunga av hus en bit längre ner. Vad jag förstod hade de gamla anor i bygden. Min sambo vinkade glatt och kände glädjens minut fara upp i honom för att sedan dala långsamt ner. Han gjorde tecken att de skulle stanna, men bilen for rakt förbi. Och ingen hälsning kom tillbaka.

IMG_0100

Så kan livet vara på landet. En hägring, en illusion, en exotisk dimma. Som i morse, dimma, och jag älskar dimma. Det är så jag känner mig nu: Dimmig och tom. Eller, inte tom, men att jag inte är färdig än! Inte med något, i alla fall inte med Spegeln i rummet utanför.

/Kram Stina

*** 

 

har

Namnet på den nya romanen…

Nu sitter jag i väntans tider. Den är kort, och lång. Svår och otillgänglig. Kraftig och vördnadsfull, som livet självt. Snart blir mina ögon svedda av märken som ska leda till mer förståelse och närhet. Till mer glädje och sång. För då knackar det på porten och några ord slinker in. Mer lätta och som ett andetag pustar de välmående ut sina behag. Nu kan livet ha sin början, nu är tiden inne för att se bortom tid och evighet.

…Spegeln i rummet utanför.

Annonser

Namnet på den nya romanen…

Standard
Namnet på den nya romanen…
Den nya romanen ska heta…
Jag hade namnet klart redan när jag skrev de första raderna. Tänk, det radade upp sig som ett klart vatten i ett morgondis. För en dimma är var det är, när sidorna plötsligt inte längre existerar och orden blir dansanta och spräckliga. De kan vara svårfångade, men det är ändå ett äventyr. Är humöret på topp? Nej, det kan jag inte påstå. Det är som att brottas med hin håle!
Jag gömmer mig i orden, och jag glömmer mig i orden.

spegeljag

Ta bort Ta in Ta ut!
Jag har redigerat hela dagen så snart är alla ord borta Nog för att diverse kroppsdelar bråkar och jag klagar, men då är det själen som får sig en känga.
Vad har jag skrivit här? Hur kom det här ordet hit? Och vad sjutton menar jag? Det är frågor som upptar hela mina dagar just nu. Sedan slinker det in lite annat, typ fika och nysningar, ballonger och smulor.

har2

Nu sitter jag i väntans tider. Den är kort, och lång. Svår och otillgänglig. Kraftig och vördnadsfull, som livet självt. Snart blir mina ögon svedda av märken som ska leda till mer förståelse och närhet. Till mer glädje och sång. För då knackar det på porten och några ord slinker in. Mer lätta och som ett andetag pustar de välmående ut sina behag. Nu kan livet ha sin början, nu är tiden inne för att se bortom tid och evighet.

…Spegeln i rummet utanför!

Bokmässan i Göteborg om orättvisor (liten eller stor)

Standard
Bokmässan i Göteborg om orättvisor (liten eller stor)

En av författarna på mitt förlag. Bakom henne skymtar man mina böcker som tycker att det är så himla spännande att vara på Bokmässan i Göteborg. De säger:
”Det är så roligt att befinna sig bland alla människor,hihi, och det är skönt att vara utan ”mamma”, fniss:)”

bokmassa-birgitta

Tusen kramar till Tina och Eva-Karin Berglund på Ebes förlag för denna super presentation om mig och mina böcker!
Vilken tur man kan ha!

bokmassan-min-bok-del     bokmassan-mannen-del-av-film   tina-och-eva-karin-del

På Bokmässan i Göteborg den 22 september.

Ebes förlag:
”Stina Nilsson Bassell kan tyvärr på grund av sviter från sina strokes inte närvara personligen på mässan – dock närvarar hon själsligen samt i form av en stand in: Tina Riddarhaage, som kommer att berätta om Stina Nilsson Bassell och hennes författarskap och böcker. Ni kan lyssna på Tina när hon berättar om Stina Nilsson Bassells liv i Ebes förlags monter A02:65, torsdagen den 22/9 kl. 11.00.

För Stina är det mycket viktigt att skriva om orättvisor och”…Läs mer här:
https://bokmassan.se/…/press…/pressreleaser-fran-utstallare/

”Så länge det finns orättvisor måste man skriva om dem” – på Bokmässan berättar just nu Tina Riddarhaage om Stina Nilsson Basells författarskap!
Ljudboken ”I mjölnarens spår” är en historisk roman som skildrar Emma Klasdotters livsöde i Östergötland under förra sekelskiftet… Uppläst av Hannah Schmitz! Lyssna här!

I mjölnarens spår är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vi…

Vårbilder

Standard
Vårbilder

bild-skugga

Såg en koltrast bredvid jasminen som sambon har ”rakat” av ”skägget” på, man ser numera de små krokusen och snödropparna. Tomten har plötsligt blivit större, och koltrasten blänkte vackert svart i solskenet.
Den gula näbben är så häftigt gul och blir ännu gulare mot det svarta. Den är så vacker, tänkte jag där jag stod vid det lilla fönstret. Då kastade den sig ner med näbben före, ner i ett litet hål som för mig var osynligt.
Upp drog den en lång lång mask som för mig såg ut att vara meterlång(men det var den ju inte). Mot koltrastens lilla gestalt var den i alla fall dubbelt så lång, och den drog och drog, det såg ut att aldrig ta slut.
När masken väl var ovanför marken så tittade sig koltrasten runt omkring hela tiden under tiden som den smaskade i sig godsaken.
Det var en så himla fin bild så jag stod som klistrad vid fönstret en lång stund. En evighet kändes det som.
När jag sneglade mot dörren stod Majsan där och ville ut.
”Inte än”, sa jag, ”koltrasten måste få äta klart”.
Majsan tittade på mig och väntade. Och jag kunde inte sluta titta. Jag ville inte missa en millimeter, inte en sekund, helt fascinerad av stundens hetta såg jag hur masken aldrig tog slut.
Ett evighetsmål för koltrasten. Räcker länge gör det som är stort, den som spar han har.

image-krokus

I rabatten vimlar det av färger i gult, lila och vitt. Och det gröna är inte att leka med, precis ”nygrönt”. Finns det något finare?
Det kanske är känslan av det nya och att det är en kontrast mot den grå och färglösa runt omkring som gör att ett lugn infinner sig.
Ett lugn att allt fortsätter som vanligt, att allt är i harmoni och, herregud vad jag har saknat det!

I träden klättrar inte bara fåglarna omkring, nej nu är det långa ben och armar också. Ett ansikte framför den blå himlen, nej två, som sticker fram mellan päronträdets grenar.
Sambon och dotterns pojkvän står på ostadiga ben och svajar. Sågar så det står härliga ting. Grenar ryker och solen glittrar mellan grenarna.
Blommorna syns inte längre, hela marken runt päronträdet täcks av grenar. Men plötsligt är det tomt på marken och det lila, gula och vita kan åter visa sin skönhet. Jag njuter, jag tittar, och jag blundar mot solen.

Är det inte det våren är? Man tittar mer, stannar till för mer än en sekund, och man skriker ut mer. Redan nu kan man höra mer glädjetjut och skratt. Gråt och ”tandagnissel” också för den delen, men det jag ville säga är att folk LÅTER mer och ÄR ute mer.
Höjer de inte rösten en aning också? Jo, ja, nog gör de det! Eller är det bara jag som gör det?

”Det som göms i snö, kommer upp i tö. Pling pling.”
Tänk om jag hittar min ring i trädgården? Tänk om, tänk om…

blandat röda stan 561

Jag tänker på kaffe och dricker kaffe. Bra! Tankarna är fokuserade.
En kopp kaffe i solen på min sambos hemsnickrade vackra bänk och i bakgrunden hörs grenar som knäcks och trädet som beskärs sakta men säkert. Det är ju bara toppen på en glasspinne, det fina i kråksången.
På den fantastiska bilden i min själ, bakom ögonlocken, skymtar en gestalt. Svart och orange, mjuk och varm stryker den sig runt mina ben.

bild-majsan

Må så gott i sol och regn!

Stina