Tag Archives: spegeln i rummet utanför

Det är speglar överallt

Standard
Det är speglar överallt

Känner mig tom, sådär som när jag ser Sveriges mästerkock. Fem, fyra, tre, två, ett, och noll. Ta ett steg bakåt, och man har lagt sin hand på sitt mästerverk eller det katastrofala, en extra gång.

Texten till nya manuset behöver många gånger till, Spegeln i rummet utanför behöver många duster än, innan den kan lägga sig ner för att vila. Vila, vad är det? Är det att lyssna på en bok? Eller höra fåglarna som kommer med sina starkare och tydligare röster när värmen omfamnar oss. Eller kan det vara att vända sitt ansikte mot solen?

Det är olika för alla. En del vilar när man diskar, lagar mat, eller plockar med något. Att pyssla kan vara vilande. Men en sak är säker: Det är inte vilande att skriva en roman.

Det är spännande att treva runt i sina gömmor och hitta karaktärer som man har modellerat fram. Berättelserna i berättelsen börjar ta form, och i allt hänger, ska hänga, den röda/blå/svarta/vita tråden och dinglar. Ibland är den slak, och ibland spänner den sig som en katt, redo till attack. Det påminner mig om Slaka utanför Linköping där jag bodde på landet.

Är namnet en betydelse av någon slags ”slakhet” i den lilla byn? Lätt och ledig by? Med en hängmatte- känsla som genomsyrar hela landsbygden i Slaka? Nåja, det var härligt och det var fruktansvärt.

Att komma utifrån var som att se Änglagård framför sig. Folk stirrade, den hjälpande handen existerade knappt, och en del grannar såg man inte lyfta handen till en hälsning en kylig vinterdag. Hör här:

Min sambo skulle till jobbet klockan sex på morgonen en vinterdag. Det var nog tio minus och bilen skar ihop, som om marken hade krupit in i motorn. Det var en bit ner till bussen som han skulle tvingas att ta, men plötsligt kom en bil på den lilla vägen. Det var våra grannar som bodde i en klunga av hus en bit längre ner. Vad jag förstod hade de gamla anor i bygden. Min sambo vinkade glatt och kände glädjens minut fara upp i honom för att sedan dala långsamt ner. Han gjorde tecken att de skulle stanna, men bilen for rakt förbi. Och ingen hälsning kom tillbaka.

Så kan livet vara på landet. En hägring, en illusion, en exotisk dimma. Som i morse, dimma, och jag älskar dimma. Det är så jag känner mig nu: Dimmig och tom. Eller, inte tom, men att jag inte är färdig än! Inte med något, i alla fall inte med Spegeln i rummet utanför.

/Kram Stina

img_0100