bild4 (kopia)bild6 (kopia)bild1 (kopia)

Västervik den härliga sommarstaden, den ljuvliga sommarstaden. Men att växa upp i den var ganska tufft. Ett starkt och trevligt minne är Susanne, en underbar och mild barndomskamrat.

En som jag hade kul med, en som lyssnade, en som var lätt och ”tung”(djup alltså) på samma gång. Det går ju som alltid inte att förklara varför det fungerar som handen i handsken, det bara gör det.

Kram Stina

***

blandat röda stan 002blandat röda stan 003

blandat röda stan 004

Linköping med alla fina människor och den händelserika tiden,

jag var tretton till tjugosju år , och platsen fick en stort utrymme i mitt hjärta.

Gyllenfiket och alla andra fik (jag älskar att fika), Afrikagruppen och kören Motvalls. Allting har ett stort utrymme i min ”kropp och själ”.

Det var väldigt mycket musik, att gå och lyssna på musik och att sjunga med Motvalls. Att sjunga vid Afrikagruppens bokbord och när vi sålde Tanzania imports fantastiska saker på Öland.

Engagemanget var stort och brett.

I olika föreningar som Linköping mot rasism, Afrikagruppen och Harambee, fann jag andra härliga och engagerade människor. Där började jag med  att ha en timme i veckan i närradion, ”Afromix”, och där hittade jag de underbara människorna som skulle handleda en folkhögskolekurs, Zimbabwe/södra Afrika.

IMG_0088

IMG_0094

 

Motvalls, kören som jag var med i, den var så STOR och betydde så mycket Stor-Stor i mitt hjärta, och kom att betyda så mycket i mitt liv. Dessa underbara människor som sjöng fantastiska sånger från södra Afrika. Den som fick en underbar man att titta extra på mig, den som fick mig att alltid vilja dansa. Dansa fram till honom på en perrong i Gärdala och säga ”hej”.

***

 LIVET

Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen. Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.

Ett halvår senare var vi ett par.

IMG_0087

Sen kom vår underbara dotter, till tonerna av Vollenwider

och med min hand i hans.

bild-fedraliten

Kram Stina

***

Så förbaskat bra,
din röst behövs Malena Ernman,
tack!
Kramar er alla för allas röster behövs!

Stina

ernman malena

Låt inte solen gå

ner över Europa

Malena Ernman: Eurovisions glittriga gemenskap lyser i ett främlingsfientligt mörker.

***

100_0266

Rosor i Sanden

blandat röda stan 598

100_0271

bild-sanden 1932

Här står de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel.

Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar.

Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och

Birgitta (min mamma) väntar skolan.

 

Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar ett efter ett av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds.

Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Anna skärgård?

Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus.

Mormor Olga ville nog inte ha det som uppväxten, med sju syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrenderade av Adelsnäs utanför Åtvidaberg.

Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden. Tvätta lakan i sjön(har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster.

 

Det var en tid som var lika blandat med känslor som idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var blandade känslor.

Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långaväga släkt)

Tack mormor och alla andra släktingar för att jag finns.

Kram Stina

 

***

art3_liten tara

Efter sju böcker ska jag ta tag i att skriva om mig själv, om hjärnblödningarna, det har alltid legat där och malt på som i ett inferno.
Jag har redan börjat, och börjat igen, för att sen fortsätta, och snart blir det att vända några blad igen. Svårigheten har varit att hitta en inte alltför tråkig form, en som känns rolig att skriva. Jag är ingen ”full med fakta” människa, men inte heller ”full i sjutton”.
Men nu har jag hittat en känsla i det jag skriver och inte bara MINkänsla. Men först ska jag andas ut efter mitt senaste manus ”I mjölnarens spår”.
Fast än är det inte på långa vägar slut med den, den har inget förlag än. Men jag hoppas och skickar runt så jag blir yr. Men när yrseln lagt sig och nackkragen vilar så ska jag på det igen.

Här är ett par rader från texten om mig själv:

Anteckningar från 1994

”Jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff, kan man säga. Han fanns kvar efter första och den andra. Den andra som var kraftigare än den första. I det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig, vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som hade funnit sin plats bredvid eldstaden. Som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna”.

Vill visa er den artikeln som var en av de bättre i både text och bild. Den är från tidningen TARA och äntligen kände jag hur fantastiskt det kan vara med en bra artikel.
Tidningarna har annars visat på en öken ibland, ivriga med att göra reportage om min så speciella hjärnblödning, men glömt bort att jag är en människa.
Inte lyssnat på mina behov, bara de har fått en snyfthistoria så har de kunnat vända mig ryggen.

Så nu när jag vill att de skriver om min senaste bok, eller någon av de andra sex, så finns jag inte längre. Då är det de som redan är kända som får ännu mer plats.
Är det inte en galen värld vi lever? Var är givandet och tagandet?
Var är den lilla människan? Var är det här att bry sig om?
Någon gång måste vi ta ansvar för varandra. Riktigt ta ansvar och inte bara låtsas ta ansvar.
Men det här med mig är ändå småpotatis mot det som sker i vår värld. Vårt samhälle börjar krackelera, våra medmänniskor börjar suddas ut.
Det är där vi måste börja ta ansvar och se alla som lika värda, ett liv med innehåll för alla.

Kram Stina

***

bild-pappa claes_v2-claes

Här är en bild på min far, en far som jag aldrig fick lära känna.
Tänkte att hans namn ska jag ha som efternamn, Claesdotter.
I många år ville jag det, samtidigt som jag sökte efter DE SOM FORTFARANDE VISSTE HUR HAN VAR.
Jag fann en halvbroder och annat stort och smått.

Så plötsligt tänkte jag att jag inte ville vara en del av patriarkatet som fanns då, ja förr i tiden.(som man säger)
Hittade en släkting född 1605, PER HANSSON BASSELL Han var med i trettioåriga kriget och dömde sin hustru för otrohet…
Inte så kul, men det är historia, MIN HISTORIA, och efternamnet smakade gott i munnen.

***

 

Stina (Christina) Nilsson Bassell  Stina (Christina) Nilsson Bassell

I min släkt har jag kommit ända ner till 1605(tack vare andras dokument), Per Hansson Bassell. Men det är Lisken Svensdotter däremellan på 1700-talet (en kvinna som var gift fyra eller fem gånger, och dränkte sig själv) som leder oss till Jon Birgersson på 1600-talet.
Hans bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen.

Lisken Svensdotter på 1700-talet blir jag nyfiken på, vem var hon? Varför dog alla hennes män? För alla dog, det har jag fått fram, och förstått att en kvinna knappt kunde skilja sig på den tiden.
Men hur dog de? Fanns det någon mystisk omständighet som orsakade det eller hade Lisken bara otur? Det var ju trots allt en tid av sjukdomar och få botemedel.
Och de var inte rika mina släktingar, de arbetade som bönder och drängar. Jag har inte hittat så mycket annat, förutom Per Hansson Bassell som var fänrik vid Östgöta Infanteriregemente och tog värvning ca 1630. Han deltog i trettioåriga kriget.

*

 ”Ingeborg Johansdotter var Per Hansson Bassells hustru f ca 1610 och bodde i Fjärsbo, Kättilstads. Anklagades 1650 17/5 vid tinget för att under sin makes långa frånvaro ha haft olovligt umgänge med makens legodräng Nils Holstensson. Hon ska ha haft ett barn med denne, och fyra barn med fänriken. Hon och drängen dömdes för ”enfalt hoor”, och att plikta efter ”guds lag”, alltså sannolikt till döden. Domen måste ha mildrats av Göta Hovrätt, (vilket f.ö snarast var praxis under denna tid) eftersom båda återfinns i handlingarna ännu många år senare.”
Skrivet och forskat av Lennart Altin

 *

Så tog Per Hansson Bassell tillbaka sin anklagelse eller hade Ingeborg turen att domen mildrades?
Var det så att Per Hanssom Bassell, väl hemkommen ca 1650 och som 1654 insjuknade i syfilis och dog 1656, blev mildare till hustruns snedsteg?

Varifrån kommer efternamnet Bassell? Han hade lagt till det när han var ute i trettioåriga kriget.
Oavsett var det kommer från så ville jag lägga till det för det ”smakade” gott i munnen. Om han var ”god”eller inte, det vet jag inget om. Men det är min släkts historia, och så långt ner som jag har hamnat, år 1605.
Och därifrån och till min mormor Olga Wass, bodde de i omgångar i Fjärsbo utanför Åtvidaberg.

*

Jag hade turen att känna de som hyrde Fjärsbo som sommarhus i början på 1990-talet och åkte dit. Tyvärr var deras hus nyare så det kunde inte vara släktens hus, men grunden bredvid berättade min kompis, tillika arkeolog, att där hade ett hus stått.
Vi tittade på det och sen tittade jag på den underbara omgivningen med den lilla sjön nedanför och förstod varför de hade hamnat där. Jo, det var väl inte deras anledning, utan på den tiden var det en fråga om var det fanns ett hus och att man skulle ha råd (närheten verkade ha betydelse, det skulle inte var långt ifrån sina föräldrar).
Men de fick en härlig omgivning, i den mån de kunde njuta, vilket nog inte var så ofta, och jag sjönk in i fantasier om deras liv.

Zackris, Bassell, Regina och Lisken fladdrade förbi, och jag undrade hur deras liv hade sett ut. Regina Hansdotter som kom med sin mamma från Stettin tillsammans med Hans Hansson som också varit med i trettioåriga kriget.
Det finns hur många trådar som helst, men de är väldigt små. Ibland nästan osynliga.
Men de finns där. Dolda bakom namn, hus och bouppteckningar, ja bouppteckningar förresten hittade jag några stycken på Vadstenaarkivet 1990.
En underbar vän ledsagade mig runt i labyrinten och jag fann flera bouppteckningar tack vare honom.

Ni ser, jag har detta träd, så vad döljer sig inte hos er? Det är spännande, jag lovar, så sök med ljus och lykta eller som jag, bara nosa lite (och sökt i andras ”lådor”, tack till er).
Stina

 

***

bild-den hundrade apan

Lite av det som påverkat mig
”Den hundrade apan” var länge sedan jag läste, men fortfarande sitter den som gjutet i mitt inre.

”En grupp apor på en ö börjar tvätta sötpotatis för att avlägsna sand. En börjar, lär någon annan och så fortsätter det. Det spektakulära är att även aporna på en annan ö, helt utan kontakt med den första, börjar med samma procedur. Keyes menar att när en viss kritisk nivå uppnåtts sker en spridning via ett gruppmedvetande.”(okänd källa)

bild-beska humoresker

”Beska humoresker” blev en del i en nätkurs för mig, ”att skriva filmmanus”. Rutin hette novellen.
Fantastiska noveller med ironi och samtidigt med en djup botten. Det bubblade av skratt blandat med små smällar av något hårt som skar i mig.
En svindlande känsla som är härligt att få av en text.

”Mångtydiga, dubbelbottnade satirer där förf. driver med personliga, samhälleliga och (1980) aktuella politiska problem. S.M., 1930- , polsk dramatiker.”(okänd källa)

 

bild-icke brännbara sopor

”Icke brännbara sopor” innehåller noveller, en av dem arbetade jag med på en nätkurs i ”kreativt skrivande”.
Underbar bok, mumma för själen. Den blev sedan en helt annan story i min roman ”Andetag”, med få undantag.
Läs mer under fliken ”tavlor som omslag”.

”Antologi med moderna japanska noveller. Novellen är en populär litteraturform i Japan och spännvidden är stor. Här finns berättelser som ger exempel på vardagsrealism, surrealism, humor, erotik och mystik.”(okänd källa)

Tre böcker som betytt mycket för mig, ville bara säga det.

***

Det började…

Medverkan i ”Tjugoen röster”. Då hade jag en novell med:
”Ensam i mörkret”, ”den första tryckta boken”, 2006.
Min andra medverkan i en bok var med dikten ”Längtan” ur Vattnets ådra, 2011, den var med i ”Svensk poet”.
I antologin ”Over Yonder” var tre av mina dikter översatta till engelska:

 

”The sweetness of the air”, 2012.
English Translation: Susanne da Silva

Rhythms

On a cool clear morning in spring
My entire body came to a halt
I was awake
Down to my smallest toe
I was awake
My nose vibrated
With the vapours that
whirled past me
They were naked and filled me
Completely they filled me
with delight
The city was known
I was the stranger
But now
Now I am here

Heartbeats

clouds fold
like paper
in the pauper’s hand
they take the shape
of tombs
in the billowing pattern
of the wallpaper
they spread like
stars
on the water
take me
they plead
take me and
carry me across
the river
for there I want to
flow out
into the sand
where the ice
melts
where a breath
stirs
in the heart of waves

Night Knife

For you who
Lie there
Awake
Wishing
The hole out of the pain
The pieces of broken glass
Out of the earth
You know that wood
Never sleeps
It twists and winds
From the mouths
Of emeralds
That are swept
From your grip
The hard exterior
Softens
And sleeps
No more

bild-over yonder                    tjugoen_websvensk_poet_web

————-

IMG_0079

Vad jag inte förstår är hur vi i detta upplysta och fullsmockade mediala landet kan rösta på sd?
Nu pratar jag om de som inte känner sig som rasister eller nazister, utan de som är missnöjda med invandringspolitiken.
Hur de kan, trots alla sanningar om sd:s rasism och deras rasistiska uttalanden, bråk med järnrör och kuk lux klan tröjor, och deras rasistiska och nazistiska historia, rösta på sd.
Hur kan de blunda för allt detta?
Bara rycka på axlarna och rösta på sd?

När det har varit andra partimedlemmar som gjort galet, fel eller idiotgrejer så får de känna av det, och det märks en klar skillnad i ”folks röster” gentemot partiet.
Men inte hos sd,
där blir rösterna bara fler.
Precis som inte sd-väljarna litar på det som sägs, inte när det gäller sd.
Annars litar de på de mediala medlen, och det som sägs.
Varför väljer sd-väljarna att inte lita på det som sägs i sd:s fall?
Okej de som ÄR rasister och nazister litar på det, och tycker det är bra.
Men de andra?
Och förstår de inte vad de ger sig in i?
Att de ställer sig mitt ibland rasister och nazister och vill bli kallade ickerasister, det är ju en orimlighet!
Att det här partiet lockar fram fler och fler hårda rasistiska röster, sd tar fram mer och mer hat och allt blir plötsligt en självklarhet. Det att man kan göra en medmänniska illa.
Man kan skada en medmänniska och ha sd bakom sig.

En slipad politik det där, att ge sig på en grupp som en del är rädda för och känner sig hotad av.
Det har ju hänt förr!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sen dröjer det inte länge förrän det är ännu en grupp som sd inte tycker hör hemma här, och sedan en till, och, ja vad blir det härnäst?

Vad vi vet är att hat föder hat, det är liksom en urgammal logik som jag trodde att vi förstod.
Och det gör vi ju, om vi tänker efter.

Tack för mig, var tvungen att få ur mig det.
Men jag tror på medkänsla, och att vi ändå tror på allas lika värde!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kram Stina

***

bild-klara vindruvor

Vi odlar vindruvor intill vårt röda hus från 1918. Bladen blir stora som elefantöron och bären är många som i en myrstack.
Vindruvor var väl inte det som odlades 1918 när Teodor och Ester Engvall flyttade in som första ägarna till huset.
Han var vaktkonstapel och hon var, jaa, hon var väl hemmafru, på den tiden var det ju det som gällde.
Men tänk att få komma till ett nytt hus med ett stort kök och ett stort rum (övervåningen användes inte då, där är nu två sovrum) och med veden i källaren.
Gamla ritningar talar också om att de hade en toalett inomhus (inte någon vattenklosett, men någon form av torrtoalett). Inget springandes ut i kylan till ett dass längre, det måste ha varit skönt.
För visst hade de bott så innan, med utedass och ved i en bod på gården. (inne i staden eller på landet).
För Röda stan var hus för arbetarna. Ett hus med mer rum inne och ute, för dem som inte var så rika.
Jag har sett i gamla papper att de flesta ägare var just arbetare, men en och annan ”fabrikör” blev det också som kanske hänfördes av de röda husen med de vita knutarna.(eller är det också en förskönad bild…)
Stina

 

 

***

blandat röda stan 393

blandat röda stan 394

Vi hungerstrejkade i S:t Lars kyrka i Linköping 1988 för att Sikdar Aktaruzzaman från Bangladesh skulle få stanna.
Han hade varit i Sverige i två år och väntat på besked. Beskedet kom, utvisning stod det.
Utvisning till ett land där han suttit i fängelse, blivit torterad och hans morbrors affär bränts ner till grunden.
Sikdar Aktaruzzaman tillhörde ett parti som var mot regimen. Regimen förföljde och försökte utplåna hans familj och invandrarverket sa att allt var lugnt i Bangladesh.

blandat röda stan 396

Jag fick tag i en annan kille från Bangladesh som hade blivit utvisad till ”lugna Bangladesh”. Där blev han torterad och satt i fängelse när han hade blivit utvisad till ”lugna Bangladesh”.
Tillbaka till Sverige berättade han det för mig. Detta var en ung kille med sorg och rädd för sitt liv. Han berättade och jag gjorde ett radioinslag.
Chefen för radio Östergötland blev livrädd att inslaget skulle bli anmält. Men det blev det inte, kan det bero på att det var sant?

Han hade blivit iväg skickad till tortyr och fängelse av invandrarverket som sa att ”allt var lugnt i Bangladesh”.
Sikdar hade detta att vänta sig, tortyr och fängelse, och kanske död.
Han tillhörde en medelklass i Bangladesh, det är ju bara när man har mat och tak över huvudet och lite till som man kan arbeta politiskt. Arbeta för det man tycker, arbeta för ett annat land.

Sikdar visade mig cigarettmärkena över hela kroppen, han visade mig sin rädsla i form av tystnad. Jag och många andra gömde honom och såg hans rädsla.
Instängd i en lägenhet hade han inget liv, instängd i väntan på domen fanns ingen framtid.
Så vi hungerstrejkade. Vi satt i kyrkan i tre dagar och gick sen med biskop Martin Lönnebo till invandrarverket i Norrköping.

Där sa de att ”allt är lugnt i Bangladesh” det hade deras ambassadör sagt och det litade de på. En ambassadör befinner sig ju verkligen i ”riktiga livet”?
Han/hon ser ju verkligen vad som pågår där och lever bland vanliga människor?
Det hela blir ju en fars liknande en stor fet lögn, de ser en falsk bild av verkligheten.
Och den falska bilden står verkligen emot alla röster från de som verkligen har levt där.
Men många ställde sig bakom Sikdar vilket så småningom ledde till att han fick stanna i Sverige. Tack och lov.

Stina

***

IMG_0212

Omkring år 1 började järnåldern i nuvarande Zimbabwe. Vid 800-talet hade mineralutvinningen lett till en omfattande handel med grannländer, i synnerhet handel med guld. Kuststäder som Sofala i öst kan tyda på att landet ingick som ett led i en betydande fjärrhandel. Från denna tid är hövdingarna begravda med praktfulla smycken och klasskillnader börjar bli märkbara.
Runt 1100-talet restes hörnstenen till staten Stora Zimbabwe, som på 1400-talet skulle utvecklas till Monomotapariket. Fynd från utgrävningar antyder att samhället skilde mellan dem som brukade mineraler och de styrande.(wikipedia)

IMG_0211

Vi var i Zimbanwe 1986 genom Färnebo folkhögskola, då i Great Zimbawe. En magisk plats med en känsla av den storhet som en gång fanns där.
Ett stort område med stenar som vittnade om att där hade det legat hus, och att detta hade varit ett stort rike.

bild-familjen i zimbabwe

Men först var vi i olika byar. Jag var i nordöstra Zimbabwe, på gränsen till Mocambique. I en och en halv månad bar vi vatten och plöjde på åkern.
Det vill säga min klasskamrat (kille) plöjde, och jag (tjej) hämta vatten tillsammans med faster Sara. Varje morgon kom hon till familjens stenhus (annars var det lerhyddor i resten av byn) och promenerade raskt till bäcken ett par kilometer bort (det var ändå rätt nära, de flesta fick gå en halv mil under torrperioden) för att hämta vatten.

I en lerkruka på huvudet med väldigt lite vatten (i min kruka) så balanserade vi hem.
Hon skulle lära mig det som en femåring klarade galant, och med full kruka. Men jag fick hålla i krukan med bägge händer (de höll oftast bara med en hand) och den lilla bomullspuffen på huvudet gled allt som oftast ner och jag fick vara beredd att hålla emot.
Men det var vanligt med nackproblem, det var inte så exotiskt vackert allting. Det var ganska tufft.

Det skimrade till på många håll och det var sång och musik och glädje, men också tungt och svårt.
Som livet är överallt, det är bara det att vi inte varit koloniserade som Zimbabwe och stora delar av Afrika.
Zimbabwe blev fritt 1980 och det vi såg var stora rester som låg kvar i apartheids anda. Det var fruktansvärda orättvisor fortfarande, de vita hade mest och de bästa odlingsmarkerna.
Vi var där för att dokumentera och föra det vidare till folket i Sverige.
Till sist, tack Zimbabwe och ett par hyllningsrader från min by Ruwangwe:

IMG_0089

”I Zimbabwe, södra Afrika, bodde jag i en by nära Mocambique. Där träffade jag en kvinna, en ensamstående tvåbarnsmor, som jag bara tog till mitt hjärta.
Vi lärde känna varandra, så gott det gick, med kroppsspråk och de fåtal ord jag kunde på shona. Men närheten av henne kunde jag inte få, förutom i sången. Vi sjöng ihop, samma sång hon hade sjungit med soldater i Mocambique, hade jag lärt mig i ett klassrum i Sverige. Den sjöng vi gång på gång, och glädjen och skrattet som följde gjorde oss behagliga och vi möttes.”
Stina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s