Vykort på mina böcker

barn-tavla

vatten_web

 

Tavlor som omslag.

 

ansikte2-tavla

andetag_web

 

Eller i stol?

Som sängbord?

Eller att sitta på?

blastol2-en stol

                                                                                     Stol eller bok…

trad-tavla

luftenssotma_cover_01

***

Det är speglar överallt

Det är speglar överallt

Känner mig tom, sådär som när jag ser Sveriges mästerkock. Fem, fyra, tre, två, ett, och noll. Ta ett steg bakåt, och man har lagt sin hand på sitt mästerverk eller det katastrofala, en extra gång.

Texten till nya manuset behöver många gånger till, Spegeln i rummet utanför behöver många duster än, innan den kan lägga sig ner för att vila. Vila, vad är det? Är det att lyssna på en bok? Eller höra fåglarna som kommer med sina starkare och tydligare röster när värmen omfamnar oss. Eller kan det vara att vända sitt ansikte mot solen?

Det är olika för alla. En del vilar när man diskar, lagar mat, eller plockar med något. Att pyssla kan vara vilande. Men en sak är säker: Det är inte vilande att skriva en roman.

Det är spännande att treva runt i sina gömmor och hitta karaktärer som man har modellerat fram. Berättelserna i berättelsen börjar ta form, och i allt hänger, ska hänga, den röda/blå/svarta/vita tråden och dinglar. Ibland är den slak, och ibland spänner den sig som en katt, redo till attack. Det påminner mig om Slaka utanför Linköping där jag bodde på landet.

Är namnet en betydelse av någon slags ”slakhet” i den lilla byn? Lätt och ledig by? Med en hängmatte- känsla som genomsyrar hela landsbygden i Slaka? Nåja, det var härligt och det var fruktansvärt.

Att komma utifrån var som att se Änglagård framför sig. Folk stirrade, den hjälpande handen existerade knappt, och en del grannar såg man inte lyfta handen till en hälsning en kylig vinterdag. Hör här:

Min sambo skulle till jobbet klockan sex på morgonen en vinterdag. Det var nog tio minus och bilen skar ihop, som om marken hade krupit in i motorn. Det var en bit ner till bussen som han skulle tvingas att ta, men plötsligt kom en bil på den lilla vägen. Det var våra grannar som bodde i en klunga av hus en bit längre ner. Vad jag förstod hade de gamla anor i bygden. Min sambo vinkade glatt och kände glädjens minut fara upp i honom för att sedan dala långsamt ner. Han gjorde tecken att de skulle stanna, men bilen for rakt förbi. Och ingen hälsning kom tillbaka.

Så kan livet vara på landet. En hägring, en illusion, en exotisk dimma. Som i morse, dimma, och jag älskar dimma. Det är så jag känner mig nu: Dimmig och tom. Eller, inte tom, men att jag inte är färdig än! Inte med något, i alla fall inte med Spegeln i rummet utanför.

/Kram Stina

*** 

 

har

Namnet på den nya romanen…

Nu sitter jag i väntans tider. Den är kort, och lång. Svår och otillgänglig. Kraftig och vördnadsfull, som livet självt. Snart blir mina ögon svedda av märken som ska leda till mer förståelse och närhet. Till mer glädje och sång. För då knackar det på porten och några ord slinker in. Mer lätta och som ett andetag pustar de välmående ut sina behag. Nu kan livet ha sin början, nu är tiden inne för att se bortom tid och evighet.

…Spegeln i rummet utanför.

***

Från ax till limpa eller från land till hav eller…

Romanen Andetag kom till genom en skrivarkurs på nätet.
Vi skulle hitta en novell ur boken med japanska noveller ”Icke brännbara sopor,” och jag hittade en som hette ”Icke brännbara sopor”.(inte svårt att komma ihåg det namnet).
Handlingen var om ett par i ett japanskt hem.

Den omvandlade jag till ett svenskt hem, och ett par i Sverige. Storyn blev sedan en helt annan än den ursprungliga.
Det var få saker som var samma, men några hängde med som små korn och bildade nya grödor. Det var otroheten och att mannen försvann, som var kvar från ursprungstexten.

I den japanska novellen blev mannen styckad, så var det inte i min roman, utan han försvann. Eller blev han mördad av kvinnan?

Jag tycker att en persons historia är viktig, så den finns med såklart, kvinnans historia.
Sedan var det bara att hitta ett omslag, och efter många och långa genomgångar hittade jag det. Ansiktet som jag hade målat, javisst, det fick bli omslag.

Den finns på sidan med ”tavlor som omslag”, och tänkte att den vill jag verkligen ha. Och så blev det.
Ett kvinnoansikte i sorg och glädje, vad kan vara bättre än det?
Layouten gjorde min kära sambo, tillika AD på en reklambyrå. Det blev ju så himla bra, så ett stort tack till honom.
Han har gjort layouten till alla mina böcker, och så även till Andetag.
Så här står det på baksidan av boken:

naken kvinna

”Elsa lever i en kokong. Hon har alltid varit en yta. Hennes man Bo gör allting värre. Han har henne i sin hand och han spelar ett spel.
Nu är Elsa trött på sin inbitna roll och den fästing Bo känns som. Hon sparkar bakåt.
En julgardin som aldrig blir upphängd blir den totala upplösningen.
Så Bo försvinner. Går upp i rök, drar iväg. Elsa blir sig själv. Hon börjar leva. Allt bubblar upp till en yta som Elsa inte visste fanns.
Pelle har ett antikvariat. Vägar korsas. Kopplingar till det förgångna och till nuet. Livet vävs ihop till en vacker matta.”

kroki

Mina tavlor blev alltså bokomslag, ja förutom ”Eko av natt”. Det var en barndomsbild som spökade i min hjärna. En tavla som hade hängt på väggen i vardagsrummet och som femåring hade jag tyckt att den var ganska märklig. Men drogs till den och ett leende lekte på mina läppar varje gång.

Det stod, ”Ka do ikke se den er gal” , tror jag, och allt var galet i den. I tavlan fanns inte ett rätt utan bara fel.
Och jag minns hur märklig jag tyckte att den var. Men idag är det en värme som sprider sig gott när jag tänker på den.
Jag måste ha, redan där och då, gillat det annorlunda och det som var snett och galet, för jag får en himla massa JAG känsla av den.
Den är som ”Eko av natt”, det som jag vill förmedla i den.

Vad passar bättre än den, tänkte jag och blev svettig. Hjärtat bankade fortare när jag hittade ett foto av ett kök som passade och vred till det som jag ville ha det. Så som känslan hade varit i tavlan, då när jag var fem år och det kittlade i mig av spänning.
Och mitt i det galna köket satte jag fyra grafikbilder med kvinnoansikten i en ram.
Perfekt, en känsla av vanmakt och panik, ett kaos i huvudpersonens inre.
Det är vad det handlade om i romanen ”Eko av natt”, det är ju exakt det jag vill säga. Tydligare än så kan du ju inte vara, tänkte jag och vi började vrida och dra.

Bild 007

En del tavlor har prytt mina diktböcker och en del har inte blivit bokomslag än.
Inte än, men kanske senare?
Så ni ser att allt är en ”kompost”, allt kan man omvandla till andra saker. Ja, nästan allt…
Älskar att vara med om att forma hela boken, att få lägga min hand på alla bokstäver och bilder. Tankar på en helhet, det gör mig lycklig.
Mitt huvud går igång och snurrar fort och eldigt.

Det här är kärlek det, det känner jag och vill förmedla. Dela med mig av det till er läsare och hoppas att ni ska få en dos av det, och det lilla extra av mina böcker. Det är för er jag skriver, och för min brinnande lust och fantasi.
Tack för mig och hoppas ni ska få en trevlig läsestund.
Kram till er alla!
Stina

 

Bild 015

 

ekoavnatt_cover_framsida

ekoavnatt_omslag-besk

 

                                          Kan den här bli ett omslag?

bild-fönster

 

Kanske ska man återanvända den tavlan?

Bild 021        kroki_1

Eller den?

face_2

frukt    jul10

Tavlor som omslag…

Annonser

2 responses »

  1. Pingback: Tavla som inspirerade | stina nilsson bassell

  2. Pingback: Tavla som inspirerade | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s