Narkissos och Echo

av Stina Nilsson Bassell
Scen I

En solig morgon när solens strålar riktigt sken in mellan de vackra guldbladen, promenerade den undersköne Narkissos lugnt och värdigt. Afrodite mötte honom i ilska.

Afrodite
Ve dig du glasaktiga människa. Hur kan du trippa med dina ögon när de borde se skärvorna, skärvorna som smärtar fler och fler själar ju mer du låter ansiktet spela.

Narkissos är ej förvånad över att Afrodite står där. För honom sveper alla förbi som dammkorn. Likgiltig gäspar han stort.

Narkissos
Kvinna, du är blott av luft, trots att ditt namn bär dig högt över människorna.
Jag kan ej förstå din röst å vad som kommer ur den och in i mina öron. Du låter som en som har blivit försmådd?
Dock är jag utan ansvar, ty jag har ej ens rört vid någon själ ej heller talat.
Jag strålar…
Och det borde du också göra, ty annars blir dina ord luft.
Som nu.

Narkissos ser på sina vackra naglar, ser och ser så att ögonen tåras. Han fortsätter:

Jag, jag är vit som snö, en oskuld, ren som bäcken, av guld kunde jag vara stöpt.
Du som är kärlekens gudinna borde veta vad som är rent och sant, och vad som borde begravas.

Afrodite vänder sig mot publiken emedan Narkissos sätter sig på en sten och luktar på blommorna.

Afrodite
Å himmel, så han talar. Om det hoppade grodor ur munnen skulle det vara mer talande.
Men orden är omlindade med guldkorn. Tyvärr är det de guldord som når mina öron.
Det kan inte vara falskare än så!
Det isar i mina ådror. Min mun stramar för varje ord. Ty de är blott luft för honom, såsom jag.

Afrodite vänder sig mot Narkissos:

Jag är dock en gudinna med stora känslor, som de nymfer vars hjärta du låtit frysa så. En av dem kippar så efter luft, likaså efter de egna orden var gång du talar. Men blott säger hennes mun dina ord, dina ord som tillhör ditt hjärta av spegelglas.

Afrodite krossar glas i handen så blodet sakta strilar. Afrodite fortsätter:

Det skär i mig, så ont, så ont…
Då du bara släpper in dig själv. Lås upp och du blir smekt. Men låter du det vara stängt så finns det inget mer för dig.

Narkissos
Ah, tomma hot. Ha, ha, ha, du talar som om du tror att det är sant. Att det är sant det du säger?
Milde himmel, du store Zeus. Vad går du och bär på? Den enda sanningen?
Nej nu måste du inse att jag Narkissos född av flodguden Kefissos, har därav bara rena egenskaper.
Jag bär mitt namn högt och det borde du också göra. Icke svärta det som du nu gör.
Att jag ens lyssnar…
Gå du kvinna av luft! Gå bort och gör nytta någonstans. Stå inte här och bara stör. Jag ska ut och jaga och behöver vara vaken, inte stå här som mitt i en dröm och sova.

Afrodite blev nu så arg att hon stirrade med svarta ögon på Narkissos när han långsamt drar en kam genom sitt långa hår. Han ville vara välkammad när han gav sig ut för att jaga. Narkissos fortsätter:

Jag Narkissos går nu min väg och du är redan långt borta. Bara jag har min sanning och bär den varsamt i mig.
Jag är liksom en dröm i sig. För god för att vara sann.

Långt bort hörs Echos stämma ”att vara sann”.

Scen II

Narkissos jagar och ser en glänsande källa, då han stannar för att dricka. Böjer sig ner mot vattnet och ser den underbaraste gestalt som han någonsin skådat. Det är han själv. Dock förstår han det ej utan försöker fånga den. Under hans tafatta försök att nå sin spegelbild träder Afrodite in på scen, från vänster sida. Säger till publiken:

Afrodite
Ack, ser ni hans enfald, ser ni att han strålar av kärlek.
Kärlek till sig själv. Det är jag Afrodite som har gett honom den gåvan. Vad annars kunde man ge en sådan stackars sate som låter andras hjärtan förblöda.
Ve honom, ty hans hjärta är bortom all slags räddning. Endast döden finns för honom.

In på scen från höger kommer en annan gudinna, Hera, vänd mot publiken säger hon:

Hera
Jag Hera kan ej förstå när jag ser denna vackra unge man, att han kan ha åstadkommit någonting ont? Det smärtar att se detta skådespel.
Det han har gjort var säkert inget grymt, för han är ju en man.
Och som man finns alltid rätten på hans sida.

Afrodite vänder sig mot Hera:

Afrodite
Du talar som om du ingenting visste, ändå vet du, vet alltför väl hur denna man trasade sönder nymf efter nymf. Och till sist nymfen Echo.
Där min kära Hera, kommer du in i spelet. Säg mig i ärlighets namn vad Echo åsamkat dig för illa, så att du lät henne lida så.
Tala nu ut Hera. Jag lyssnar. Även om mitt öra blöder, å ditt borde också smärta när du lyssnar till Echos stämma.

Hera
Hon ljög för mig, ljög om min käre make Zeus. Att ljuga för mig, Hera, kräver sin hämnd. Så nu vet du, är du nöjd du som sprider kärlek till de som vill och de som inte vill. Du som ser till att folk lider helvetets kval.

Afrodite
Ha, lider…
Du vet väl att kärleken är det behovet som ska finnas hos alla. Den finns där på gott och ont.
Dock kan dess skepnad ha olika förklädnader.
Att din man till exempel, håller sig med nymfer är vida känt. Blott är dina ögon förbundna. Endast när det gäller din make .

Under tiden plaskar Narkissos efter sin spegelbild med sina händer och till slut med hela armarna. Skriker i djupaste smärta ”Du avvisar mig”, ”Jag kan inte leva utan dig”. Varpå Afrodite och Hera slutar bjäbba och stirrar på Narkissos när han tar fram sin dolk och stöter den i sitt bröst med ”Farväl du min älskade”.

Långt bort i fjärran hörs”min älskade”

På hans plats växer en narciss upp, sakta men säkert och Afrodite säger ”Så kan det gå för den som öser all kärlek på en enda människa, sig själv” och Hera utbrister ”Han var ju så vacker, kanske man kunde ha fått honom att se…
En kvinna som hans arma huvud kunde luta sig emot…
Då kanske”.
SLUT

 

frukt

 

FREJ OCH GERD
av
Stina Nilsson Bassell

FREJ-fruktbarhetens gud

GERD– jättinnan
ETT PASSIONSDRAMA

 

Gullveig Aurboda gift med  Gymer
dotter Gerd

 

Frej passionerat förälskad i Gerd

 

Frej son till Njord

Skirner Frejs tjänare

Nornorna Urd, Verdandi och Skuld
Scen 1:

En skön morgon satt Frej, son till Njord och tillika fruktbarhetens samt jordbrukets gud, och beundrade den saliga världen i sin helhet.
Långt, långt, där borta beskådade han en gård. Inbäddad i björklöv av renaste guld.
Men det kunde inte överglänsa det han nu fick se.

Frej:
Oh saliga moder. Du heliga jord. Detta måste vara en synvilla. Ett spratt spelas upp för mig. Men blott svider mina ögon som om den hetaste källan började där. Just i mina ögon.
De darrar av det ljus som strålar ut från hennes kropp. Jag ser inte björklöven av renaste guld för denna ljuva varelses ljusstrålar. De är som de vassaste spjutspetsar. Men behagligare. Mycket, mycket behagligare. Jag suckar. Jag darrar. Jag åtrår.
Är det ljusaste dag? (förvirrat)
För en stund sedan nalkades kvällen och de kyliga vindarna drog över landet. Men du kvinna har gjort dag i mina ögon.
Du får mig att häpna över alla ord som har lekt med vinden.
Vem kan leka med vinden nu? Nu sedan ögonen vilat på den vackraste varelsen som skådats. Då finns inte vinden. Då finns inte tiden.
Blott är du dotter till jättarna Gymer och Aurboda, och vi kan inte, (viskar han) får inte, vila i varandras armar! Men, men, nu är jag svag. Så svag.

Så sjönk Frej ihop och kröp hem efter att ha vistats för honom på en förbjuden plats. Väl hemma varken åt eller drack han. Ur munnen kom inte ett ljud.

Galen flöjtmusik. Ljud från hans hasande kropp. Snyftningar och småljud kommer ut ur hans mun.
Hemma fattar fadern ej vad som är fatt.
Grymtande och pustande kallar fadern till sig Frejs tjänare Skirner.

Scen 2:

Njord:
Nu befaller jag dig Skirner att gå och tala med Frej. Tala med honom och få honom att tala till dig. Vad som är fatt honom, det vet jag ej? Dock är det din plikt att sätta hans båt i gungning och få honom att visa oss land. Ty stormen blir bara värre och värre. (orden var hårda och nästan kvittrande hysteriska)
Seså gå nu! Gå nu och gör det du ska!
(stirrar på Skirner som darrar till)
Och vem är du som blir likt en nyfångad gädda av en sådan sak?

Skirner:
Ja, ja visst jag går. Men vet blott att hårda ord väntar mig.
Men ja, ja, ja, jag går. Se jag rör på benen! Framåt mot Frej!
(oroligt och samtidigt komiskt)

Skirner går med ekande steg. De är tunga och tveksamma. De är lätta och glada. Stegen varierar för Skirner, samtidigt som han harklar sig och ibland faller ut till ett oroligt skratt.

Frej står och smeker en skulptur och suckar djupt. Dörren går upp tveksamt och gnisslet ekar i hela rummet. Men Frej hör ingenting.

Scen 3:

Frej:
Oh du barmhärtiga salighet som lät mina ögon vila på denna gestalt som voro av sötma formad. Som voro ett barn av solens strålar. Som, som…(drömmande och med tårar)
Jag, Frej, fruktbarhetens gud skulle skänka dig evigt liv i de många barn vi skapar. Jag, Frej, fruktbarhetens gud kan känna denna hetta, denna stora orkan, inom mig! Det som alfer och aser aldrig vill höra.
Men hör då denna sorgesång, veknar inte edra hjärtan då?

Skirner harklar till högre denna gång för att göra sin husbonde medveten om att han finns i rummet.
Hans tysta harklingar var blandat med djupa suckar över det sorgliga.

Skirner:
Oh…
Skirner har anlänt till ditt skepp för att fråga om vem som håller i rodret? Vad som får denna storm att vara så outhärdlig att den stora guden går på grund hela tiden?
Jag har hört, hm…
men förstår det ej?
Jag ser, men kan ej begripa?
Bli inte ond när jag dyker upp mitt i din smärta. Men din far vill veta, och jag, jag gör allt för att skeppet ska styras vackert framåt. Och att dina grödor ska växa sig allt starkare för att klara den storm som nu har tagit dig i sitt våld.

Frej:
Skirner, Skirner, hjälp mig i min smärta, ty jag har just beskådat den vackraste varelsen som vandrat på denna jord sen begynnelsernas tider, och min kärlek eldar upp mig sakta, sakta. Jag kan inte säga om det var igår jag såg henne eller om det var för 100 år sedan.
Tiden är obetydlig, det gör bara så ont! Eftersom jag vet att kärleken är(han suckar) förbjuden.
Kärleken gör ont. Se, mina ögon är fortfarande bländade av hennes ljus. Du vet att det är äkta, och äkta kärlek vill jag inte ska förloras i ett nystan av garn.
Den är som den ovanligaste blomman ute på ängen. Jag vill, jag vill, att du Skirner ska vara mitt sändebud till denna kvinna!
Det är det jag vill! Jätte eller inte jätte, det är för mig oväsentligt!
Jo, jo jag vet att hon är dotter av jätten Gymer. Och jag, Frej en gud!
Ja, ja, ja, jag vet att det är en omöjlighet som har trollbundit mitt hjärta. Men likväl är det sant!

Skirner:
Jag finns alltid här för dig min herre och går vart du än sänder mig. Du vet att jag ej räds det svåra och går dit du vill!
Jag vet ej vad som väntar mig, ty jättarnas rike är ett obesökt rike. Men du är mäktig och vet att lita på din inre röst.

Frej:
Tack Skirner! Du är min tröst i nöden. Du är min stjärna som ej faller. Med ögat blott jag ser hur dina ögon tåras av min smärta. Av det blir du äkta. Av det vet jag att du är ärlig.
Snabbt du skynda. Snabbt du ila. Du tar min häst som ej räds av någonting som kommer i dess väg. Han står emot trolldom och svärd. Han bär dig fort framåt ty han vet vad som väntar.

Skirner:
Så vackert du lägger dina ord om mig, nu då ditt hjärta är uppfyllt av den kärlek som äger dig. Din godhet vilar i mina händer!
Jag ilar fort, fort, för att lindra din smärta eller…(viskandes)
så åsamkar den dig mer?
(tyst för sig själv)
Men om jag skyndar mig så kanhända smärtan ej ger mig någon dos?

Scen 4:

Vacker lugn flöjtmusik som ökar i tempot allteftersom Skirner går ut genom dörren och sitter upp på Frejs häst. Hästljud. Skirner talar som i rim.

Ut vi far vi två
Bort till Jotunheim
skall vi gå
Där vi möta
Den vackre,
Men vem
är då hon
som får
marken att gunga
Vem är hon som viskar
på Frejs tunga
Det skola vi
finna svaret på
Om vi över
de onda makterna rå

Flöjtmusiken tilltar. Hundar står bundna utanför huset. Det är Gymers gård och dottern Gerds hus.
Skirner stannar framför en herde.

Skirner:
Jag har kommit för att ge ord till Gymers dotter. Ord som bör falla henne väl i smaken. Men hur hamnar jag rätt och inte i hundarnas käftar?
Säg mig du herde!

Herden:
Å,å,å, vad sa han att han kommit för att göra? Stå öga mot öga med Gymers dotter? Ha, ha, ha, locka mig inte att kvävas av skratt.
Du är redan vigd åt döden eller kanske du redan är död?
Jo jag tror nog redan död! För så pratar endast en död som tror att han står över de mäktiga krafter som i Gymer bor. (Liksom talar för sig själv)

Plötsligt står Gymers dotter Gerd i dörren till sitt hus, utlockad av sin nyfikenhet.

Gerd:
Vad är det för oväsen jag hör utanför mitt fönster och vem är du, du man som slagit dig ner utanför min boning?
Kom in, kom in, så jag får bekanta mig med honom! Han med den ståtliga hatten som är prydd med fjädrar likt en tupp. Och du min tärna och hjälp, var snäll och hämta mjöd.

Tärnan svarar ja och med små nätta steg försvinner hon iväg.
Trummusik hörs. Dörren öppnas och slås igen. Gerd och Skirner är inne i huset.

Scen 5:

Gerd:
Nå, vilket är ni nu, du man med den ärofulla hatten? Varifrån kommer ni som dimper ner här på min faders gård och ställer till sådant oväsen?

Skirner:
Vilket jag är och var jag kommer ifrån har samma svar, mitt tydliga svar är som följande: Härmed anhåller jag å min husbondes vägnar om din hand, hans kärlek!
Det är en kärlek som är tusenårigt, som ett stort hav, ett oändligt nät där fiskarna som fångas tillhör dig åh Gerd, du dotter av Gymer.
Det är Frej, son av Njord, fruktbarhetens gud och jordbrukets gud, som är min husbonde och tillika bländad av dina strålar. Du är som guld för min husbonde, och guld vill han också ge dig i mängder om du vill älska honom och gödsla den jord vi står på av den finaste gödseln, kärleken!

Gerd:
Du tror visst och sant på det du säger. Likväl är det skrattretande att du tror på det! Du tror att det kan bli en möjlighet, och att guldet ska locka mig. Här har vi guld i överflöd, här på Gymers gård.
Så Frej får gott avstå sitt plötsliga infall och finna sig i att han är en av vanernas ätt som jag ej har yppat det minsta lilla korn av tanke, ej heller har en endaste känsla av lockelser infunnit sig till denna typ av man.
Gå nu och säg i ärlighetens namn vad som ej finns inom tusen mil för honom. Jag är blott en illusion för honom. För mig är han en dåre!

Skirner:
Är det så? Då ger jag dig ett sista bud, ty jag saknar ej hopp.
Den ring som många kvinnor trånar efter ”Draupnerringen” skall du också äga. Sätta på ditt finger och som var nionde natt droppar åtta lika goda ringar som den gulddrypande ringen ”Draupnerringen”.
Så nu smälter du väl som guldet i värmen? Nu förstår du hur Frejs hjärta trånar efter dig. Han ger dig allt för att du ska komma till hans boning och hans hjärta.
Seså plåga honom ej mer utan hoppa upp på hästen så far vi snabbt till Frejs gård!
(glad och förväntansfull, lite käckt)

Gerd:
Ge dig du tjänare av den man som tror att guld och ringar kan locka en kvinna till något som kan leda till mörker och hat. Vissa vill inte se att våra släkter blandas och jag vill det ej blott heller. Av gudar är han avlad. Av jättar får jag min föda. De tu finns ej för varandra!
Hur kan du komma hit och tro på något sådant trots dessa dödliga taggar?
Ska en kvinna som mottar ett sådant budskap vara blind?
Var det det du ville? Var det det du trodde?
Seså gå Frejs tjänare innan jag tillkallar min fader så han i vredesmod låter dig döden se. Ty han har inte lika mycket tålamod som jag och hans ilska är likt ett vulkanutbrott! (ilsket och med styrka)

Skirner:
Du talar med gryniga ögon och din hjärna måste du ha glömt kvar någonstans i alla edra rum, ty mina krafter äro så stora att en endaste trolldom äro inget, två är intet heller, tusen trolldomar äro som ett av mina! Och du utmanar dem? Vilken dåre!
Säg mig till vem har Frej givit sin kärlek? En dåre? Ett ogräs som han trodde var en vacker, god grönsak, visade sig plötsligt vara just ett ogräs eller en skämd grönsak! Just det, en skämd grönsak som lockade Frej med sina vackra blad, sin levande, gnistrande färg! (Sarkastiskt och sorgligt)
Jag ser nu ingen återvändo utan får använda mig utav älskogsmagi och i den är det mycket trolldom ska du veta.
Ingen återvändo. Ingen ursäkt. Jag börjar nu! (tar sats och suger in luft)

Gerd fnyser. En vind blåser hårt. Hästen gnäggar högt utanför.
Vinden låter som ett skrik.

Skirner:
Du kommer att leva ett liv i den yttersta ödemarken. Där sitter du tidigt om morgonen på örnens tuva. Borta är du från världen, borta från de dina och alla levande varelser.
Den mat du äter blir dig så led som den slemmiga ormen är för människan. Till en grotesk varelse blir du för alla vars ögon fastnar på dig. Den minsta varelsen och den största varelsen ska se ditt vanvett.
Du blir mer berömd än gudarnas väktare, för dina skrik och ditt vansinne. Till och med trollen kommer att gå omvägar för att slippa din groteskhet. Hos dig kommer bara vanvett, sinnessjukdom, gråt och sorg att bo. Ingenting annat vill stanna hos dig.

Emellanåt hörs Gerd sucka djupt. Vinden tjuter. Hästen gnäggar. Långt borta hörs en trumma sakta slå.

Skirner:
Troll skall krama dig dagen lång. När du tror att du är glad så gråter du. Din sorg ägs av dina tårar. Utan man blir du likt tisteln, lika vass och illa omtyckt.
Vred på dig är Tor. Vred på dig är Oden. Frej kommer att hata dig. Du vidriga stycke som kommer att vända alla gudar liksom alla levande varelser mot dig.
I dödsriket kommer Rimgrimmer att äkta dig. Där under jorden blir du bjuden getpiss att dricka. Varken mer eller mindre.

Gerd suckar ännu djupare. Skirner är tyst. Allt är tyst. Det är tystnaden som omger dem.

Gerd:
Jag ger upp, jag ger upp…
Sluta, jag, jag orkar inte höra. Aldrig, aldrig, hade…
inte för mitt liv hade jag trott, att jag, född av jättarna Gymer och Gullveig skulle älska en av vanernas ätt. Aldrig någonsin!
Men mitt hjärta är plötsligt fyllt av Frej! Fyllt av hans kärlek som har kommit in i mitt hjärta, och jag, jag känner mig plötsligt så fridfull och mitt hjärta blir varmt när jag tänker på Frej.
Så lustigt, så lustigt livet kan vara?

Gerd ser drömmande ut och lite förvirrad. Fågelsång. Flöjtmusik hörs om än lite trevande.

Gerd:
Trots det jag nu har hört, som i vanliga fall skulle ha gjort mig arg, känner jag mig glad i sinnet. Frej, Frej, ropar mitt hjärta!
Om nio nätter träffar jag Frej i Barre, den lund vi båda känner till. Den med den ljumma vinden som förde oss tillsammans.
Gå nu. Skynda att berätta! Annars plågas jag på samma sätt som Frej tårades i hans hjärta!

Skirner försvinner ut genom dörren och den slår igen. Han hastar upp på hästryggen. Gnäggljud hörs. Flöjtmusik hörs.
Hästtramp. Fortare och fortare. Skirner skrattar.
Frej rusar honom till mötes. Flämtar.

Scen 6:

Frej:
Säg mig, säg mig nu Skirner, hur gick färden? Kommer du hem full med lusta eller är med det vemod som får hela jorden att darra?
Vad är det som tynger dig? Åh låt mig få veta!
Sluta att flina så där, det gör mig alldeles galen! Vad hände? Berätta vad som gör dig lycklig eller vad som plågar dig!
Vad lyckades du göra i jättevärlden? Säg att det var av godo? Säg, säg…

Skirner:
Seså, ta det lugnt. Vila! Andas in den luft jag kommer med. Känn den vackra atmosfären. Hur kan jag annat ha med mig än av något gott?
Om vad tror du? Om vad är jag då för en tjänare?
Tystnad.
Barre heter en gyllene plats. Det är den lunden Njords son ska möta sin älskade och förenas i älskog. Den stunden kommer att vara full av kärlek, full av åtrå, och en värme som sprider sig långt över alla gränser. Mellan himmel och jord. En förening av lycka, en förening av en förbindelse som kommer att hålla i evighet. En förening av något stort, som ej kan ha åstadkommit av några andra i livet.
Det är den maximala upplösningen. Där intet blir till ord som kommer att vara i evighet.
Om nio nätter finner du din älskade redo att ta emot dig såsom du har varit redo i många dagar.

Frej:
Hur kan jag vänta utan att slitas i stycket? När bara en natt är längre än fröets väg till bordets fat? Hur kan jag tänka mig en endaste ensam natt? Då en månad blir så kort, så kort i jämförelse med denna endaste natten? Hur ska då inte nio nätter göra mig alldeles galen, från vettet?
Men ack hur smärtsamt hade det inte varit att ha mötts av ett budskap som gett mig tårar? Så visst är jag den lycklige som kommer att lida på ett vackert sätt i nio nätter! Visst kommer min kropp att fyllas och tömmas på samma gång i en evig väntan.

Applåder från Skirner och Frej. Glad flöjtmusik blandat med harpa.
Fågelsång. Frejs stönande om nätterna. Ett lyckligt stönande.
Natten är inne. Ljud av påklädning.
Harpmusikern som har spelat för Frej om nätterna spelar tystare. Han är i rummet.
Frej går iväg. Tystnad. Förutom harpan som följer honom till Barre.
Där går han, och harpmusikern går hem.
Tystnad.

Scen 7:

Frej:
Där är du min gnistrande stjärna. Jag darrar nu som då, då när jag vilade mina ögon på dig och fångades av ditt ljus.
Det har gått nio nätter och aldrig mer vill jag vänta till den här dagen är fullbordad. Ty kärlekens makter vill att du och jag ska förenas i himmelriket och på jorden. Och vi ska älska det!
Såsom vi tycka om att vidröra vid varandras själar. Såsom de fina frukterna tilltalar oss, så tilltalar vi varandra.
Den åtrån vi känner är och ska förbli den eviga lusten som att vilja äta, som att vilja bruka vår jord och göra den allt vackrare. Så vacker gör vi den nu, med vår åtrå.

Gerd:
Åh, jag har trånat och trånat efter dig du saliga gud! Du som lägger din hand på jorden så att det växer och lever det liv som förundras oss alla. Din hand ligger nu redan på mig, Gerd, jätten Gymers dotter, och vill finna mer av den kropp som ej har gjort mig mätt, och kommer aldrig att mätta mig helt.
Ty du är mängden av kärlek, du är havet, du är himmelen och solen, som gör livets glans som en fastare pärla att leva med.
Jag längtar efter din kropp, jag längtar efter dina händer. Närhetens känsla av dig, av oss, får inte nog förrän jag står där naken framför en naken Frej.
Nu vill jag ej tala mer. Låt oss förenas i en evig flod av känslor.

Pussar och kyssar och avtagande avkläder.

Frej:
Åh, min sköna, älskade Gerd. Du är min förevigt!

Gerd:
Du, du är här nu! Låt mig få hjälpa dig att få av kläderna. Så får jag kyssa hela din kropp. Ty mina läppar längtar efter dig, du min store längtan. Älskade! Kärlek! Du är min förevigt!

Harpmusikern kommer tillbaka. Spelar trolskt och mjukt.
Blixtar hörs. Glädjeskratt. Marken vibrerar. Nornorna Urd, Verdandi och Skuld fnissar ett lyckligt fniss.
*SLUT*

 

bild-blå tavla

Här kan ni läsa fler pjäser:

 

HISSPJÄS

om livet

här

 

 

Annonser

One response »

  1. Pingback: Sommarvärme | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s