Narkissos och Echo

av Stina Nilsson Bassell
Scen I

En solig morgon när solens strålar riktigt sken in mellan de vackra guldbladen, promenerade den undersköne Narkissos lugnt och värdigt. Afrodite mötte honom i ilska.

Afrodite
Ve dig du glasaktiga människa. Hur kan du trippa med dina ögon när de borde se skärvorna, skärvorna som smärtar fler och fler själar ju mer du låter ansiktet spela.

Narkissos är ej förvånad över att Afrodite står där. För honom sveper alla förbi som dammkorn. Likgiltig gäspar han stort.

Narkissos
Kvinna, du är blott av luft, trots att ditt namn bär dig högt över människorna.
Jag kan ej förstå din röst å vad som kommer ur den och in i mina öron. Du låter som en som har blivit försmådd?
Dock är jag utan ansvar, ty jag har ej ens rört vid någon själ ej heller talat.
Jag strålar…
Och det borde du också göra, ty annars blir dina ord luft.
Som nu.

Narkissos ser på sina vackra naglar, ser och ser så att ögonen tåras. Han fortsätter:

Jag, jag är vit som snö, en oskuld, ren som bäcken, av guld kunde jag vara stöpt.
Du som är kärlekens gudinna borde veta vad som är rent och sant, och vad som borde begravas.

Afrodite vänder sig mot publiken emedan Narkissos sätter sig på en sten och luktar på blommorna.

Afrodite
Å himmel, så han talar. Om det hoppade grodor ur munnen skulle det vara mer talande.
Men orden är omlindade med guldkorn. Tyvärr är det de guldord som når mina öron.
Det kan inte vara falskare än så!
Det isar i mina ådror. Min mun stramar för varje ord. Ty de är blott luft för honom, såsom jag.

Afrodite vänder sig mot Narkissos:

Jag är dock en gudinna med stora känslor, som de nymfer vars hjärta du låtit frysa så. En av dem kippar så efter luft, likaså efter de egna orden var gång du talar. Men blott säger hennes mun dina ord, dina ord som tillhör ditt hjärta av spegelglas.

Afrodite krossar glas i handen så blodet sakta strilar. Afrodite fortsätter:

Det skär i mig, så ont, så ont…
Då du bara släpper in dig själv. Lås upp och du blir smekt. Men låter du det vara stängt så finns det inget mer för dig.

Narkissos
Ah, tomma hot. Ha, ha, ha, du talar som om du tror att det är sant. Att det är sant det du säger?
Milde himmel, du store Zeus. Vad går du och bär på? Den enda sanningen?
Nej nu måste du inse att jag Narkissos född av flodguden Kefissos, har därav bara rena egenskaper.
Jag bär mitt namn högt och det borde du också göra. Icke svärta det som du nu gör.
Att jag ens lyssnar…
Gå du kvinna av luft! Gå bort och gör nytta någonstans. Stå inte här och bara stör. Jag ska ut och jaga och behöver vara vaken, inte stå här som mitt i en dröm och sova.

Afrodite blev nu så arg att hon stirrade med svarta ögon på Narkissos när han långsamt drar en kam genom sitt långa hår. Han ville vara välkammad när han gav sig ut för att jaga. Narkissos fortsätter:

Jag Narkissos går nu min väg och du är redan långt borta. Bara jag har min sanning och bär den varsamt i mig.
Jag är liksom en dröm i sig. För god för att vara sann.

Långt bort hörs Echos stämma ”att vara sann”.

Scen II

Narkissos jagar och ser en glänsande källa, då han stannar för att dricka. Böjer sig ner mot vattnet och ser den underbaraste gestalt som han någonsin skådat. Det är han själv. Dock förstår han det ej utan försöker fånga den. Under hans tafatta försök att nå sin spegelbild träder Afrodite in på scen, från vänster sida. Säger till publiken:

Forts. följer…

 

frukt

Pjäs av utomhusmiljö  ”MANNEN MED HATTEN”

Mannen sätter sig på en bänk på gården. En kvinna sätter sig mitt emot.

De känner inte varandra, men det finns inga andra platser på gården.

Ingen är besvärad, för att alla känner till alla på gården. Det är såå mysigt. Vacker musik spelas.

Lars: Jaha du, du är ledig idag…va skönt…i det här härliga vädret…åh vad skönt för barnet att vistas en vardag på vår fina gård.  (ler)

Berit: Jaa, det är såå skönt att vara ledig från alla regler och tider och bara vara…bara njuta. Och du då, är du ledig idag?

Lars: Jaa, (ler han) som alla andra dar… å det är så härligt. Jag är arbetslös…och riktigt njuter av livet. Varje dag har sin skönhet…idag till exempel kom du med ditt vackra hår som fullkomligt bländade mig. (strålar)

Fågelkvitter höres. Vinden blåser svagt. Gården ler. Vacker musik hörs.

Berit: Vad skönt att kunna glädja någon med mitt hår, som inte bara är till för mig själv utan för er andra vänliga själar. Så ni verkligen kan se hur det glittrar i solen. Hur det leker i vinden. Som en persisk matta i det glittrande solljuset. Det händer så mycket vackert i den härliga vårsolen. (ler)

Lars: Oh, ah, du…du…men titta där går Kajsa förbi, lika strålande glad och ursöt som vanligt. (vinkar glatt och tjoar)

Berit: Jaa, där är hon. Hon som får hela gården att komma samman och verkligen älska varandra. (vinkar och slänger en puss till Kajsa, överdrivet)

Berits flicka, Bärta fem år, stannar upp i sitt grävande i sandlådan för att vinka till Kajsa.

Bärta: Hej, hej rara Kajsa!

Ett par skor knastrar på grusgången varav den ena skon släpar.  Det måste vara tyngden på ena axeln som gör ljudet, tänker Berit och Lars samtidigt. Tittar på varandra och hummar. Fåglarna kvittrar.

Forts. följer…

 

FREJ OCH GERD
av
Stina Nilsson Bassell

FREJ-fruktbarhetens gud

GERD– jättinnan
ETT PASSIONSDRAMA

Gullveig Aurboda gift med  Gymer
dotter Gerd

Frej passionerat förälskad i Gerd

Frej son till Njord

Skirner Frejs tjänare

Nornorna Urd, Verdandi och Skuld
Scen 1:

En skön morgon satt Frej, son till Njord och tillika fruktbarhetens samt jordbrukets gud, och beundrade den saliga världen i sin helhet.
Långt, långt, där borta beskådade han en gård. Inbäddad i björklöv av renaste guld.
Men det kunde inte överglänsa det han nu fick se.

Frej
Oh saliga moder. Du heliga jord. Detta måste vara en synvilla. Ett spratt spelas upp för mig. Men blott svider mina ögon som om den hetaste källan började där. Just i mina ögon.
De darrar av det ljus som strålar ut från hennes kropp. Jag ser inte björklöven av renaste guld för denna ljuva varelses ljusstrålar. De är som de vassaste spjutspetsar. Men behagligare. Mycket, mycket behagligare. Jag suckar. Jag darrar. Jag åtrår.
Är det ljusaste dag? (förvirrat)
För en stund sedan nalkades kvällen och de kyliga vindarna drog över landet. Men du kvinna har gjort dag i mina ögon.
Du får mig att häpna över alla ord som har lekt med vinden.
Vem kan leka med vinden nu? Nu sedan ögonen vilat på den vackraste varelsen som skådats. Då finns inte vinden. Då finns inte tiden.
Blott är du dotter till jättarna Gymer och Aurboda, och vi kan inte, (viskar han) får inte, vila i varandras armar! Men, men, nu är jag svag. Så svag.

Så sjönk Frej ihop och kröp hem efter att ha vistats för honom på en förbjuden plats. Väl hemma varken åt eller drack han. Ur munnen kom inte ett ljud.

Galen flöjtmusik. Ljud från hans hasande kropp. Snyftningar och småljud kommer ut ur hans mun.
Hemma fattar fadern ej vad som är fatt.
Grymtande och pustande kallar fadern till sig Frejs tjänare Skirner.

Scen 2:

Njord
Nu befaller jag dig Skirner att gå och tala med Frej. Tala med honom och få honom att tala till dig. Vad som är fatt honom, det vet jag ej? Dock är det din plikt att sätta hans båt i gungning och få honom att visa oss land. Ty stormen blir bara värre och värre. (orden var hårda och nästan kvittrande hysteriska)
Seså gå nu! Gå nu och gör det du ska!
(stirrar på Skirner som darrar till)
Och vem är du som blir likt en nyfångad gädda av en sådan sak?

Skirner
Ja, ja visst jag går. Men vet blott att hårda ord väntar mig.
Men ja, ja, ja, jag går. Se jag rör på benen! Framåt mot Frej!
(oroligt och samtidigt komiskt)

Skirner går med ekande steg. De är tunga och tveksamma. De är lätta och glada. Stegen varierar för Skirner, samtidigt som han harklar sig och ibland faller ut till ett oroligt skratt.

Frej står och smeker en skulptur och suckar djupt. Dörren går upp tveksamt och gnisslet ekar i hela rummet. Men Frej hör ingenting.

Scen 3

Frej
Oh du barmhärtiga salighet som lät mina ögon vila på denna gestalt som voro av sötma formad. Som voro ett barn av solens strålar. Som, som…(drömmande och med tårar)
Jag, Frej, fruktbarhetens gud skulle skänka dig evigt liv i de många barn vi skapar. Jag, Frej, fruktbarhetens gud kan känna denna hetta, denna stora orkan, inom mig! Det som alfer och aser aldrig vill höra.
Men hör då denna sorgesång, veknar inte edra hjärtan då?

Skirner harklar till högre denna gång för att göra sin husbonde medveten om att han finns i rummet.
Hans tysta harklingar var blandat med djupa suckar över det sorgliga.

Skirner
Oh…
Skirner har anlänt till ditt skepp för att fråga om vem som håller i rodret? Vad som får denna storm att vara så outhärdlig att den stora guden går på grund hela tiden?
Jag har hört, hm…
men förstår det ej?
Jag ser, men kan ej begripa?
Bli inte ond när jag dyker upp mitt i din smärta. Men din far vill veta, och jag, jag gör allt för att skeppet ska styras vackert framåt. Och att dina grödor ska växa sig allt starkare för att klara den storm som nu har tagit dig i sitt våld.

Frej
Skirner, Skirner, hjälp mig i min smärta, ty jag har just beskådat den vackraste varelsen som vandrat på denna jord sen begynnelsernas tider, och min kärlek eldar upp mig sakta, sakta. Jag kan inte säga om det var igår jag såg henne eller om det var för 100 år sedan.
Tiden är obetydlig, det gör bara så ont! Eftersom jag vet att kärleken är(han suckar) förbjuden.
Kärleken gör ont. Se, mina ögon är fortfarande bländade av hennes ljus. Du vet att det är äkta, och äkta kärlek vill jag inte ska förloras i ett nystan av garn.
Den är som den ovanligaste blomman ute på ängen. Jag vill, jag vill, att du Skirner ska vara mitt sändebud till denna kvinna!
Det är det jag vill! Jätte eller inte jätte, det är för mig oväsentligt!
Jo, jo jag vet att hon är dotter av jätten Gymer. Och jag, Frej en gud!
Ja, ja, ja, jag vet att det är en omöjlighet som har trollbundit mitt hjärta. Men likväl är det sant!

Skirner
Jag finns alltid här för dig min herre och går vart du än sänder mig. Du vet att jag ej räds det svåra och går dit du vill!
Jag vet ej vad som väntar mig, ty jättarnas rike är ett obesökt rike. Men du är mäktig och vet att lita på din inre röst.

Frej
Tack Skirner! Du är min tröst i nöden. Du är min stjärna som ej faller. Med ögat blott jag ser hur dina ögon tåras av min smärta. Av det blir du äkta. Av det vet jag att du är ärlig.
Snabbt du skynda. Snabbt du ila. Du tar min häst som ej räds av någonting som kommer i dess väg. Han står emot trolldom och svärd. Han bär dig fort framåt ty han vet vad som väntar.

Skirner
Så vackert du lägger dina ord om mig, nu då ditt hjärta är uppfyllt av den kärlek som äger dig. Din godhet vilar i mina händer!
Jag ilar fort, fort, för att lindra din smärta eller…(viskandes)
så åsamkar den dig mer?
(tyst för sig själv)
Men om jag skyndar mig så kanhända smärtan ej ger mig någon dos?

Scen 4

Vacker lugn flöjtmusik som ökar i tempot allteftersom Skirner går ut genom dörren och sitter upp på Frejs häst. Hästljud. Skirner talar som i rim.

Ut vi far vi två
Bort till Jotunheim
skall vi gå
Där vi möta
Den vackre,
Men vem
är då hon
som får
marken att gunga
Vem är hon som viskar
på Frejs tunga
Det skola vi
finna svaret på
Om vi över
de onda makterna rå

Flöjtmusiken tilltar. Hundar står bundna utanför huset. Det är Gymers gård och dottern Gerds hus.
Skirner stannar framför en herde.

Forts. följer…

 

frukt

Här kan ni läsa fler pjäser:

 

HISSPJÄS

om livet

här

frukt

 

Ett svar »

  1. Pingback: Sommarvärme | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s