Linköping med alla fina människor och den händelserika tiden,
jag var tretton till tjugosju år , och platsen fick en stort utrymme i mitt hjärta.
Gyllenfiket och alla andra fik (jag älskar att fika), Afrikagruppen och kören Motvalls. Allting har ett stort utrymme i min ”kropp och själ”.
Det var väldigt mycket musik, att gå och lyssna på musik och att sjunga med Motvalls. Att sjunga vid Afrikagruppens bokbord och när vi sålde Tanzania imports fantastiska saker på Öland.
Engagemanget var stort och brett.
I olika föreningar som Linköping mot rasism, Afrikagruppen och Harambee, fann jag andra härliga och engagerade människor. Där började jag med att ha en timme i veckan i närradion, ”Afromix”, och där hittade jag de underbara människorna som skulle handleda en folkhögskolekurs, Zimbabwe/södra Afrika.
Motvalls, kören som jag var med i, den var så STOR och betydde så mycket Stor-Stor i mitt hjärta, och kom att betyda så mycket i mitt liv. Dessa underbara människor som sjöng fantastiska sånger från södra Afrika. Den som fick en underbar man att titta extra på mig, den som fick mig att alltid vilja dansa. Dansa fram till honom på en perrong i Gärdala och säga ”hej”.
Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen. Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.
Ett halvår senare var vi ett par
Sen kom vår underbara dotter, till tonerna av Vollenwider
och med min hand i hans.
Kram Stina
Stina Nilsson Bassell 